Albert Bonniers förlag
Ett naket skri är Andrzej Tichýs nya bok "Eländet", helt i klass med hans romaner "Fält" och "Kairos", båda nominerade till Nordiska rådets romanpris. Dess komposition och språk är utsökta och står i stark kontrast till de sönderslitna öden den skildrar.
"Eländet" handlar om våra chanslösa: invandrarna, pundarna, smågangstrarna, uteliggarna. Och den handlar om ruelsen hos en människa som med en hårsmån undkommit den plats i rännstenen hon var bestämd för.
Jag kunde varit du. Det är den tanke som bär boken. Den tar påtaglig gestalt, när huvudpersonen på romanens slutsidor förvandlas till den blåslagne unge kille, utan någonstans att sova, som han gav en skrynklig tjuga i bokens inledning.
Ramberättelsen är följande. En ung cellist väntar på en gitarrist och en kompositör i Malmö. De skall åka till en orgelkonsert i Köpenhamn. Medan han väntar kommer en illa tilltufsad ung man fram och ber om pengar och följer girigt cigaretten han röker.
En lucka öppnas hos cellisten mot tid som flytt. Och han minns: Barndomen i Prag. Ankomsten 30 år tidigare till Sverige, av fadern kallat PARADISET. De avskalade hemmen i förorter som medierna döpte till mänskliga soptippar. Pundarmorsorna. Farsorna som drack och försvann. Skammen inför kontarotandet, dvs jakten på containrarnas innehåll. Knivarna. De knäckta revbenen. Barnen mitt i misären. Och de tidigt ihjälknarkade och förolyckade.
Vad som skiljer Andrzej Tichýs berättelse om liv på marginalen och den tröstlöshet som håller hela grupper i sitt grepp, från det flöde av texter som behandlat samma ämne, är hans sätt att skriva och hans rasande, blodiga allvar.
Cellisten vill freda sig mot det förgångna men kan inte. Genom hans mun rinner allt det blod, all den hopplöshet som också varit hans och han kan inte hålla det tillbaka. Flämtande väller hans berättelse fram som svart, glödgad poesi och man får brännsår över hela sig när man läser.
Mot cellistens minnesbilder ställer författaren gitarristens och kompositörens samtal om musik, sofistikerat och tillhörande en annan värld.
Kapitlen hålls samman av referenser till nyss utslagna porslinsblommor, vibrerande, inte av cellosträngar utan av godståg och med samma glans som den tiggande pundarens ögonvitor.
Detta är litteratur. Stark och berörande. Och en sorgesång över mänskor med små chanser att undkomma ”den där platsen” ödet bestämt åt dem.