Raoul Wallenberg och de internationella hjälpaktionerna i Budapest
Albert Bonniers förlag
Eftervärlden har lyft fram de enskilda insatserna och så har Raoul Wallenberg fått gälla som sinnebilden för den ensamme, osjälviske hjälten. Uppfattningen förstärktes av att han försvann in i en fångenskap från vilken han aldrig återvände. I sin nya bok "Förövarna bestämmer villkoren", skriver historieprofessorn Klas Åmark att Wallenbergs öde bidrog till en del överdrifter. Han mytologiserades för sätta press på ryssarna och att det skulle leda till hans frigivning. Motiven är lätta att förstå, men det har också gjort det svårare för historikerna att hitta tillförlitliga faktauppgifter.
Ljussättningen är en annan och persongalleriet är större än i vanliga fall. Förutom Wallenberg möter man gestalter som det påvliga sändebudet Angelo Rotta, Carl Lutz från den schweisisk-sionistiska hjälpaktionen, makarna Valdemar och Nina Langlet som arbetade på uppdrag av svenska Röda korset, Asta Nilsson som drev barnhem i Budapest. Där fanns också envoyén Ivan Danielsson, Per Anger och andra på den svenska legationen, men också många judiska medarbetare som förblev anonyma.
Klas Åmark synar det tillgängliga källmaterialet och försöker lägga ett pussel som återger omständigheterna när Föintelsens sista kapitel skrevs åren 1944–1945. Trots den uppenbara livsfaran för de inblandade var det många gånger frågan om administrativ och organisatoriska uppgifter som att dela ut skyddspass och ge husrum. Det var inget som en ensam superhjälte kunde åstadkomma, utan krävde insatser från många håll.
Enligt en återkommande åsikt ska Raoul Wallenberg ha förhindrat ett angrepp mot gettot i Budapest och på så sätt ha räddat omkring 100 000 människor. Klas Åmark förhåller sig skeptisk och ansluter sig till uppfattningen att det snarast var ryssarnas framryckning som avgjorde gettots framtid.
Enligt Wallenbergs egen uppgift utfärdade han 7 000 skyddspass. De tillgängliga källorna anger att det totalt rörde sig om 125 000 skyddsbrev från de olika hjälporganisationerna. Det betyder inte att lika många fick beskydd, eftersom många bar på flera. Inte heller betyder det att alla räddades, då många innehavare mördades av de fascistiska pilkorsarna som inte tog hänsyn till dokumenten.
Klas Åmark låter källuppgifterna tona ner en del överdrifter, men det betyder inte att han förringar hjältemodet hos Raoul Wallenberg och de andra. Men han påminner också om all de anonyma människor som aldrig blivit hågkomna genom minnesmärken och ceremonier.