Albert Bonniers förlag
Omslaget är utformat som vore det fråga om en aktuell, avslöjande faktabok. Och titeln motsäger inte precis det intrycket: ”Överbefälhavarens hemlighet”. Men det är klart att när författaren heter Björn Ranelid så är det en i hans långa rad av romaner.
Det mesta tycks välbekant, återanvänt enligt omstuvningsprincipen. Någon ÖB kan jag dock inte erinra mig från hans tidigare böcker. Det valet av huvudperson förefaller först enbart bisarrt men får snart sin förklaring: det militära erbjuder ett dittills oplöjt fält för den metaforkåte författaren. Här firar han rent grönköpingska triumfer.
Inför ett stort pressuppbåd ska överbefälhavaren Axel Wiman hålla presskonferens om kränkningar av svenskt farvatten och luftrum när han plötsligt dalar ”som ett skadeskjutet attackplan från luften ner mot det öppna havet”: han börjar gråta.
Det är ”den lille gossen i honom” som gör sig påmind. I människors osynliga själar tilldrar sig mycket som ”inga undervattensbåtar eller stridsflygplan kunde skrämma och attackera”, förkunnar Ranelid. Det förflutna överrumplar Axel Wiman med den hemliga börda av skuld och skam som han delat med sin hustru Maria genom åren.
Ingen människa kan föra befäl över sitt eget liv är det enkla budskapet. Ranelid är en auktoritär predikant och en obönhörlig utmätare av ödets slag. På nytt inventerar han sitt författarskaps eländesgarderob.
Axels älskade lillasyster Ingrid, född med Downs syndrom, får inte leva länge. (Hon hade varit ”en laserstråle som brände genom väggarna av bly i Axel Wimans skyddsrum”.) Hustrun Maria drabbas av obotlig cancer. Deras son Johan drömde om att bli konstnär men driver drogad omkring i Köpenhamn. Då och då ringer han till föräldrarna och överöser dem med anklagelser och hot. Han bidrar till att fullborda den katastrof som följer på de beramade tårarna.
Journalistdrevets rovjakt och sociala mediers integritetskränkningar, liksom en katalog över händelser i Sverige och världen ryms också i romanen fast Ranelid den här gången håller sig inom en sådans normalformat.
Märkligt är onekligen att aldrig konfronteras med Viktor, Axels ungdomsvän (och motpol i allt) som han svikit så grymt och som nu sätter skandalen i rullning. Men att gestalta är förstås inte predikanten Ranelids starka sida. Det krävs inga laserstrålar för att det konstruerade och övertydligt tillrättalagda i en bok som ”Överbefälhavarens hemlighet” ska skina läsaren i ögonen.