Övers: Meta Ottosson
Brombergs
Redan i unga år blir Helen Macdonald förtrollad av fåglar, inte minst av falkenering. Hon lär sig allt om den gamla konstarten att träna rovfåglar till jakt. Hennes pappa är hennes allierade. De är ett par. Nära genom sin familjerelation och nära genom sina intressen.
2007, när Helen Macdonald är i 40-årsåldern, dör hennes pappa plötsligt och hon kastas ner i ett sorghål, svart av saknad och depression. Helen Macdonald flyr. Men inte in i apati, sprit eller självömkan. Hon flyr till naturen. Till fåglar. Till falkenering. Hon blir besatt av tanken att tämja den mest egensinniga av alla rovfåglar, duvhöken. Och en dag sitter hon där med en kartong i knät. I den finns en vild duvhökunge, som får namnet Mable och som blir Helen Macdonalds liv det närmsta året.
”H som i hök” är en prisad självbiografisk skildring av ett sorgeår. En skildring av en människas behov av tröst och av mening. Helen Macdonald bygger rasande skickligt upp berättelsen om hur hon och Mable lever i symbios och speglar varandra in i de mest känsligaste delarna av själslivet. Gränser mellan människa och fågel suddas i kanterna och kampen för att göra tillvaron förståelig sammanför Helen och Mable.
Även för oss som inte har något naturligt intresse för falkenerarkonsten blir kampen för att tämja Mable rafflande och gripande.
Helen Macdonald skriver sin historia med relief i författaren TH Whites bok ”The Goshawk” från 1951. (White är mest känd för boken ”Svärdet i stenen”). Och hon skriver in sig i en fin tradition av skildringar där människor tar till naturen för att skapa mening och för att hitta ett sätt att leva i nuet. ”H som i hök” tar en given och fin plats i den traditionen.