Albert Bonniers förlag
Herman Lindqvist har ägnat sin sextionde bok åt en märklig familjs öden. Ätten Vasa satt på tronen under ungefär hundrafemtio år och är så förknippad med Sveriges historia att det är lätt att glömma bort var de kom ifrån. Att de, som Lindqvist framhåller, när Gustav Eriksson Vasa först började sin väg mot makten var precis som vilken svensk adelsfamilj som helst. Inflytelserik, visst, men det fanns många andra familjer som runt år 1520 framstod som mer troliga att behålla eller utöka sin makt. Framför allt Sturarna.
"De vilda Vasarna" är en rafflande berättelse med fokus på de familjemedlemmar som hade mest inflytande och makt. Den största huvudpersonen i boken är – inte så förvånande – Gustav Eriksson Vasa, han som mer än någon annan förknippas med Vasa-namnet idag. Han har blivit känd i historieböckerna som Gustav Vasa, och som Lindqvist påpekar är han ensam i den svenska regentlängden om att nämnas med efternamn.
Nästan första halvan av boken handlar om Gustav Vasas väg till att etablera makten för sig och sin familj, vilket även innebar att han på kuppen råkade skapa en modernare statsapparat som gjorde det enklare för kungamakten att utöva och behålla makten över det enorma riket. Han gjorde också kungamakten ärftlig inom familjen, vilket ökade Vasarnas betydelse mer än något annat. Skildringen av Gustav Vasa är bokens starkaste del tycker jag, där vi får följa med och känna hur Gustav Vasa personligen är med och driver igenom moderniseringen av det när han kom till makten väldigt outvecklade Sverige.
Den andra styrkan som boken har är att den inte skyggar för nuvarande nationalgränser som på den här tiden inte var etablerade ännu. En gren av Vasasläkten flyttade som vi vet med Sigismund till Polen-Litauen där de satt på tronen i flera generationer och deras öden skildrar Lindqvist verkligen förtjänstfullt.
Några fel och sammanblandningar förekommer – som att fönsterutkastningen i Prag 1618 förklarar varför Böhmiska sändebud inte kunde komma till Kristinas dop (hon var född 1626) och att det var Jakob De la Gardie som intog Moskva 1610 (inte fadern Pontus som dog redan 1585). Det är petitesser och förstör inte mitt helhetsintryck av Lindqvists senaste bok. Jag vill framhålla att "De vilda Vasarna" är en rafflande och intressant berättelse om en familj som var central och påverkade historien i en stor del av Europa under lång tid.