Stekhet sommar i Stockholm och den unga Agnes drar runt sin dotter Elise på stadens gator. De första sidorna i Ester Roxbergs nya roman, den fjärde i ordningen, och den första efter genombrottet med "Min pappa Ann-Christine", gör att jag förväntar mig en flanörroman. Men snart grusas förhoppningarna om den flanerande småbarnsmamman.
"Barnvagnsblues" är ingen flanörroman, utan en medelklassroman. Den handlar om att få ihop livspusslet och att noja över sin medelklassidentitet. Men mest av allt handlar den om den föräldralediga Agnes rädsla för att har reducerats till att bara vara mamma.
Agnes ser hur nyblivna mammorna omkring henne, moderna kvinnor från den urbana medelklassen, sväljer mammalivet med hull och hår och går in i en gammaldags kvinnoroll, medan fäderna i sin tur förvandlas till piprökande gubbar som alltid är på jobbet. Ester Roxberg visar med enkla medel vilka förväntningar ett patriarkalt samhälle har på unga mammor.
Agnes märker att samma sak håller på att hända med henne och pojkvännen – och hon gör motstånd. Hon försöker bli den hon var innan hon blev mamma. Hon börjar bland annat gymma för att bli av med sina mammakilon, och börjar dessutom flörta med sin dyslektiske tränare.
Ester Roxberg är en fena på att gestalta i stället för att berätta. Korta och långa scener varvas och skapar en läsvänlig rytm i en berättelse som egentligen är ganska stillastående. Samtidigt gör det att jagberättaren Agnes röst blir ganska svag.
Jag tror att "Barnvagnsblues" försöker gestalta en förlossningsdepression, eller åtminstone en slags livskris. Men att kalla Agnes osäkerhet inför det nya livet som mamma för en kris är att överdriva. Hon är trots sina infall och negativ tankar ständigt för behärskad och mjäkig i sina formuleringar för att jag ska ta henne på allvar. Som läsare vet man hela tiden att Agnes inte kommer att rymma till Borneo med sin tränare. Man vet att hon snart kommer att komma till insikt och sluta sätta en massa tråkiga likhetstecken efter ordet mamma.
Men min största invändning är att relationen mellan Agnes och hennes nyfödda dotter är så pass undanskymd. Allt det andra, livspusslandet och nojan över att vara medelklass, dränker historien om den nyblivna mamman, om en kvinna som har burit och fött ett barn – och som kanske ångrar sig. Det är så mycket prat om att köpa radhus och ekologiska varor att jag inte hör barnskriken.