Vreta kloster är kanske det mest ursprungliga centrumet i Östergötland. På stenåldern var Roxen en vik av öppet hav och jorden bördig. Här byggde kung Inge sin rådsal på 1000-talet. Runt kyrkan i Vreta kloster från 1100-talet växte en kyrkby fram som fortfarande har förbluffande många byggnader och lämningar kvar i sitt ursprung.
Birgitta Alinder och Arne Karlsson har nu fångat kyrkbyns historia med ett praktverk ”Tusen år i Vreta klosters kyrkby”. Varje hus blir här grundligt berättat och dess funktion insatt i ett bredare perspektiv allt från kyrka och kloster till prästfamiljens utedass.
Det är en hisnande tidsresa där författarna stannar upp inför händelser, institutioner och personer. Allt får sitt historiska sammanhang där begrepp och företeelser reds ut och förklaras i grund. Kanske har Vreta koster varit ett ursprungligt biskopssäte och själva kyrkobyggnaden har mycket gemensamt med domkyrkan i Lund. Här fanns cisterciensklostret från 1162 fram till den sista nunnans död 1538.
På 1700-talet blev också Vreta kloster ett biskopsprebende med syfte att sörja för biskopens inkomst och välmåga. Den första biskopen som tog del av denna förmån var Jacob Axelsson Lindblom, som visade en särskild omsorg om församlingen och trakten.
Alinder och Karlsson går igenom de kyrkoherdar som verkat i kyrkbyn fram till modern tid. Berättelserna kring dessa prelater blir också en tidsresa i Vreta klosters historia av mord, missväxt, krig, folkliv, undervisning och fattigvård.
”Tusen år i Vreta klosters kyrkby” gör också tydligt hur mycket av samhällets funktioner och sociala ansvar som har sitt ursprung i en kyrklig kontext. Här berättas om klosterlivet, församlingens präster, klockare, organister, kyrkvaktmästare och kyrkomusiker. Även de mer anonyma dödgrävarna, orgeltramparna och arrendatorerna får sin uppmärksamhet. Kanske vänder sig ”Tusen år i Vreta klosters kyrkby” främst till en kyrklig läsekrets då man följer de kyrkliga traditionerna fram till modern tid. Ibland kan detaljerna om den samtida Svenska kyrkan ta läsaren ett långt stycke från bokens egentliga ämne. Lite förvånande är det därför att diakonin inte blir omnämnd som en fortsättning av socknens fattigvård då de flesta andra kyrkliga aspekter blir belysta fram till idag.
”Tusen år i Vreta klosters kyrkby” vidgar perspektiven åt alla tänkbara håll. Det är en lika omfattande som underhållande läsning tillika med många vackra bilder och fotografier samt insprängda faktarutor. Författarna har verkligen lyft på varje sten i denna färgsprakande bok.
