Övers: Peter Samuelsson
Wahlström & Widstrand
Kulturmannen – samlingsbegrepp för ”mansgrisaktiga mekanismer och reflexer som går ut på att uppvärdera mäns kulturella alster och nedvärdera kvinnors” – är inte enbart en svensk företeelse, om nu någon trodde det.
2003 utgav den amerikanska författaren Meg Wolitzer romanen ”The wife” som överensstämmer med Ebba Witt-Brattströms ovan citerade definition. Boken (som även ska filmas av Björn Runge) är rappt skriven och passar som hand i handske till den svenska debatten i detta ämne.
Den kulturman som hustrun i Wolitzers roman offrat fyrtio år av sitt liv för är ”författarsorten”. Den framgångsrike Joe Castleman är i romanens början på väg till Helsingfors för att ta emot ett stort litteraturpris. Med sin fru Joan som ständig följeslagare.
Det är Joan som är berättaren, och så här presenterar hon sin man: kort, med pösmage och sömnproblem, oförmögen att ta hand sig själv men ”den mest underhållande man jag någonsin träffat”.
Joan ”lät sig plockas” när hon bara var nitton år och Joe Castleman – självsäker och med författarambitioner – kom till hennes universitet som lärare i kreativt skrivande.
Hon har lämnat in en uppsats som Joe berömmer som ”fenomenalt bra”. Han är gift och nybliven far, vilket inte hindrar honom från att rymma till New York med den begåvade Joan. Tack vare hennes litterära talang och hjälp lossnar det för Joe. Hans debutroman ”Valnöten” blir en succé.
Det var på 50-talet. Redan då varnades Joan av en kvinnlig författare: Det är männen som bestämmer, de tystar och förminskar kvinnors röster för att förstärka mäns.
Joan har mycket riktigt fått avstå från sitt eget en gång så lovande skrivande. Typisk interiör: ”Han låg på sängen och jag satt vid hans skrivmaskin. Vi bollade idéer fram och tillbaka”. Han menar sig vara guiden och hon tolken.
Joan har fullt upp med att ”sitta barnvakt för mitt ego”, som den underhållande Joe brukar säga. Som alfafru reser hon med sin vänstrande alfahanne mellan internationella författarscener.
När paret hunnit till Helsingfors-resan är Joan sextiofyra år, och deras ”transaktion” är så gott som över. Joan känner sin man utan och innan – inklusive röntgenbilder på hans tjocktarm och ekokardiogram av hans överpresterande hjärta.
Ända till det överraskande slutet föredrar Meg Wolitzer att arbeta med ironi och humor. Beskrivningen av Joes fåfänga och oerhörda egocentricitet är obetalbart komisk.
Säkert är det fler än jag som emellanåt undrat över författarhustrurs liv och leverne. Bortsett från att mycket i hennes liv är typiskt amerikanskt vågar jag påstå att Joan Castleman haft och nog fortfarande har åtskilliga medsystrar.