Hur gör man för att skriva väldigt enkelt och rakt för unga läsare – men ändå inte platt och torftigt? Fråga Katarina Genar i Linköping. Precis som kollegan Ingelin Angerborn klarar hon den svåra ekvationen med bravur. Här finns inga onödiga upprepningar, ett rent och klart språk och precis lagom mycket ledtrådar och förklaringar.
I sin nya mysrysiga barn-ungdomsroman "Spökflickan" berättar Katarina Genar om 11-åriga Anna som mot sin vilja flyttat med mamma och pappa till ett gammalt ensligt hus på Gotland. Bästa kompisen är kvar i Stockholm, och inte kommer hon och hälsar på heller. Svarar knappt på sms... Mamma och pappa är överentusiastiska, de målar och fixar, men Anna är ensam och eländig och till på köpet spökar en olycklig liten flicka från förr i hennes drömmar.
Som vuxen läsare tycker jag att det är både lite spännande och riktigt trevligt att följa spökmysteriet fram till upplösningen. Som flicka hade jag slukat den. Jag hade älskat det gamla fotot, drömmarna, gåtans alla vindlingar, den nya, spirande vänskapen med Siri, den gamla tanten... och alldeles särskilt gestaltningen av den prövning det innebär för ett barn när familjen flyttar. På gott och ont.
Jag tror inte att jag ens hade noterat att alla med framträdande roller i boken är flickor eller kvinnor. Men så är det, "Spökflickan" är en så gott som enkönad historia. Bra eller dåligt? Vet faktiskt inte.
"Spökflickan" är Katarina Genars nionde ungdomsbok. Hon arbetar också som logoped i Linköping, och förra veckan gjorde hon succé på Barnens Bokens dag på stadsbiblioteket i Linköping. Om jag hade varit 10–12 år hade jag velat låna alla hennes böcker till sommarlovet!