Den är barnets rop efter modern, den oersättliga. Den är också mycket mer.
I strofer, korta som aforismer, ger Felicia Stenroth ord åt sin sorg i en anspråkslös liten volym på 60-talet sidor. Det är inte första gången hon tar till orda. Hon var bara 22 år när hennes debutroman, "Bilder som inte angår mig", kom 2012. Tre år senare utkom hennes roman "Indianlekar".
När hon nu valt poesin, för att uttrycka det tomrum död skapar, har hon hittat en form hon redan från början behärskar. Och hon talar om det varje vuxen människa och alltför många barn känner väl: ögonblicket man inser att någon som fyllt ens värld plötsligt inte mer är där:
modern min försvann en natt i februari de ringde och sa
natten till igår
modern min försvann utan varning eller hälsning eller sång
Felicia Stenroth förevisar minnesbilder och det för evigt förlorade, förstubron, cigaretterna, fimparna, fingrarna ”nu var också det borta nu / var också det försvunnet”.
Vardagens gärningar, sedda ur förlustens synvinkel, radas upp:
... första gången jag stod utan händerna som skalat mig en apelsin
Instoppade bland sorgedikterna finns andra: Om melodierna som människan kan bära från fjärran land hon lämnat och som lever i henne också sedan dialekterna gått förlorade. Och om kvinnokraft:
en kvinna är bara en kvinna men hon kan simma över en hel jävla sjö
Felicia Stenroths poetiska tilltal är direkt och hennes språk är enkelt. Det är huvudanledningen till att det hon säger om förtvivlan och förlust borrar sig rakt in i läsaren.