Jag har haft en viss skepsis mot Johan Norberg ända sedan jag läste hans bok om liberalismen i Sverige. Där underkänner han nämligen i princip alla moderna liberala politiker och publicister inklusive Bertil Ohlin. Norbergs liberalism var definitivt inte min liberalism.
Hans nya bok har emellertid förtjänster. I Hans Roslings efterföljd visar han att världen inte blivit sämre utan tvärtom i många viktiga avseenden dramatiskt bättre, tvärtemot vad många vill tro.
Stadigast står Norbergs resonemang när han med hjälp av offentlig statistik beskriver världens materiella utveckling. Hundratals miljoner människor har lyfts ur extrem fattigdom, många svåra sjukdomar har utrotats eller kan i alla fall botas, tillgången på rent vatten har dramatiskt vuxit och nästan överallt i världen får både flickor och pojkar möjligheter att gå i skolan. Listan är lång på de framsteg Norberg beskriver. Det är en viktig kunskap han förmedlar.
Skakigare är han på andra områden. Han skriver ingenting om hur det är med rättssäkerheten, en grundförutsättning för ett gott liv. Han har inte heller mycket att säga om yttrandefriheten och hans avsnitt om utvecklingen av personlig frihet och avveckling av diskriminering är rätt tunna och innehåller rena sakfel.
Norberg skrev sin bok för ett par år sedan och då var det nog lättare att vara optimistisk om framtiden än just nu när liberala värden av allt fler tycks ses som något negativt och där fakta ofta ersätts av tyckande.
Norbergs bok är egentligen skriven för en engelsk publik och har haft stor framgång i Storbritannien. Ändå är det just i detta land som en trångsynt nationalism och främlingsfientlighet vunnit en så spektakulär framgång med Brexit-beslutet.
Mänsklighetens framsteg är helt visst beroende av de materiella framgångar som beskrivs i boken. Men de räcker inte för ett erbjuda ett gott liv.