Heidruns förlag
I ”Slagregnens år” reflekterar Enander över det svenska samhällets utveckling, då han rättframt ringar in samtidens aktuella frågor och även nagelfar sina egna existentiella dilemman. Jag har följt hans författarskap i många år och oftast gillat det jag läst.
I den aktuella boken blir han mycket mera personlig än i andra böcker, dock utan att bli privat. Han skriver om sin livsavgörande kärlek till Lotta, kvinnan som han älskar, om vad hon betytt och betyder för honom. Han skriver också om ungdomskärleken Pia, som till sist begick självmord. Hans självrannsakan här kryper riktigt under skinnet på mig.
Förlaget beskriver ”Slagregnens år” som en tankebok, som vill väcka nya tankar om både litteraturen och samhället. Den hänger i viss mån ihop med hans ”Om natten ringer de döda” (2014), en annan tankebok. Han slutar aldrig att ställa de avgörande frågorna till sig själv. Om han gjorde det, skulle själen stelna, tror han. Nyfikenheten på livet eller kunskapstörsten får aldrig upphöra.
Människan är i högsta grad en produkt av de samhällsbetingelser som omger henne. Särskilt klasstillhörighet och social utsatthet bestämmer människans utvecklingspotential. Enander har ett illusionslöst och befriande respektlöst sätt att se på såväl sig själv som omvärlden.
Vi får även möta människor i samhällets utkant, som han ofta möter under sina morgonpromenader i Lund, människor som kanske samhället förnekar och fördömer. Dessa människors utsatthet får honom att vredgas över ett välfärdssamhälle i utförsbacke.
På sin skrivkammare umgås Enander dagligen med andra författare, både döda och levande, och vi får åter stifta bekantskap med favoriter som Strindberg, Delblanc, Ekelöf och Astrid Lindgren. När det gäller läsning återvänder han gärna till ett antal trogna följeslagare som fungerar som ett slags själens apotek. Hit hör Dantes ”Den gudomliga komedin”, Montaignes ”Essäer” och Virginia Woolfs dagböcker.
Lika lite som för Sven Delblanc ligger hyckleri för Enander och han avskyr förställning. Han fascineras av mörkret hos Delblanc och hans svarta humor, som växte sig kraftfull i pessimismens skugga. Att läsa Strindberg är för Enander omvälvande. Han är inte samma människa före som efter. Att läsa Enander är för mig omvälvande på ungefär samma sätt.
Boken innehåller en hel del grubblerier både över det egna livet och över den tid vi lever i och jag skakas stundtals av hans sätt att beskriva livet som ett förvirrat spel av sorg och glädje, men i slutändan mår jag riktigt, riktigt bra. Han har alltid varit rak i sitt uttryckssätt men är den här gången till och med brutal. Språket är kraftfullt och sprittande vitalt. Enander är en väldigt ärlig författare med en rå rättframhet som är närmast oemotståndlig. Han påstår sig inte ha hjärtat till vänster men däremot hjärnan och kanske generna. ”Slagregnens år” är en nyttig, klok och väckande bok. Och ytterst välskriven. I grunden är Enander trots allt fortfarande optimist.