Sommarens Dostojevskij-utgåva är den tolfte i ordningen från förlaget Bakhåll. För översättningen står som tidigare Bengt Samuelson.
Han har valt titeln ”Anteckningar från underjorden” för den roman som nog fortfarande är mest känd som ”Anteckningar från källarhålet”, som den hette i en tidigare översättning.
Utan att kunna jämföra med den ryska originaltexten är det lätt att konstatera att en Dostojevskij-översättare har många valmöjligheter. Den förra översättningen till svenska kom så sent som 2010, på förlaget Lind & Co. Barbara Lönnqvist gav då verket titeln ”En underjordisk dagbok”. Enligt henne är såväl ”anteckningar” som ”källarhål” missvisande. Bengt Samuelson följer henne alltså delvis vad gäller titeln. Men han använder ”källarhål” då och då i texten, vilket förefaller rimligt.
Det är överlag stora skillnader i hur de valt att överföra Dostojevskijs febrigt intensiva och oerhört täta text till svenska. I Samuelsons variant vänder sig huvudpersonen ofta till ”mina herrar” – det är borttaget hos Lönnqvist, någon gång använder hon ”gott folk”. I Samuelsons språkdräkt talar han om ”handlingsmänniskor”, hos Lönnqvist om ”gåpåare”. För att bara nämna några exempel.
Mer övergripande sett är meningarna ofta längre i den här utgåvan, stilen pratigare. Jag får känslan att Samuelson ligger närmare originaltexten. Vem som lyckats bäst lämnar jag osagt, men jag trivs med språket i den här utgåvan.
I romanen hittar Dostojevskij sitt säregna sätt att berätta, med en huvudperson som tycks stå fri från sin författare och är i ständig kamp med sina egna tankar och tillkortakommanden. När boken kom ut 1864 var detta ett brott mot gängse sätt att berätta. Dostojevskij behandlar här de teman han snart ska komma att utveckla i sina stora romaner. Så utan tvekan är detta är en milstolpe för såväl Dostojevskij som litteraturhistorien.
En klassiker också för vår tid? Det tycker jag. Den språkliga kraften är svår att värja sig emot. Det är en levande människas röst vi möter. Han för en ursinnig kamp för friheten att tänka fritt, för människans egen vilja – också när den är oförnuftig. Han söker ett äkta liv, bortom böckernas värld. I dag är distraktionerna delvis annorlunda, men i grunden inte så olika.
Samtidigt är han en skadskjuten person vars självbild är lika grandios som bräcklig. En medmänniska, kort sagt – en romangestalt man inte glömmer.