Ellerströms
”Icke hel och ren”: med de fyra orden ur debutsamlingen ”Buskteater” gjorde Majken Johansson sin entré på parnassen (som det hette då) 1952. Majken Johansson? På 50—60-talen var hon en av de mest lästa och kritikerhyllade svenska poeterna, fräck och from, spetsfundig och naivt frälsningsjublande.
Poeten ur den sofistikerat intellektuella Lundaskolan blev en självutlämnande syndabekännare i Frälsningsarmén. Dock med ironisk distans och obstinat humor i behåll: ”jag, som var ett fyllo, är nu frihalsad,/ etymologiskt uttytt: frälst”.
Efter omvändelsen 1958 var hon länge Sveriges mest intervjuade författare. I kvällspress och veckotidningar alltifrån Min värld och Året runt till Damernas värld och Veckojournalen fick hennes dramatiska livsöde stora rubriker.
”Livsvittnet Majken Johansson” är den titel Paul Tenngart, litteraturdocent i Lund, valt för sin bok om alla de skriftliga spår hon efterlämnat: skönlitterära texter, krönikor, diktutkast, intervjuer, predikningar, brev, dagböcker, anteckningar m m.
Det är ingen vanlig life and letters-bok eller psykologiserande studie Paul Tenngart skrivit. Han litar enbart till hennes egna ord, texter och muntliga utsagor. Lodar djupt i hennes dikter, tecknar en känslig, gripande helhetsbild av den trasiga människan och den betydande 1900-talspoeten Majken Johansson.
Med ett minimum av teoretisk barlast, men bl a med hänvisning till den amerikanske litteraturvetaren Robert Harveys idé om att varje människa har en vittnespotential, åskådliggörs hur Majken Johansson både som författare och som fattig syndig människa bär vittnesbörd.
Sammantagna uttrycker hennes efterlämnade texter på ett komplext sätt ”ett enskilt liv i 1900-talets Sverige”. Var för sig har hennes erfarenheter mycket att säga om mångas liv, en viss tid och ett visst samhälle, menar Tenngart.
Fosterbarn, homosexuell, alkoholist, frälst. Grundackordet i Majken Johanssons livshistoria är utanförskapet. Därför går hon på tvärs, bär på ett grundläggande trots mot samhället och tillvaron.
I urångestens svarta gap var hon fast livet ut. När hon måste tränga bort den och dikten inte kunde sprida glädje och jubel – en förpliktelse mot Gud – trädde självcensuren in. Därav det långa uppehållet, förklarade hon i en intervju när ”Djup ropar till djup” utkom (1989) efter tjugo års tystnad. Ett annat exempel på eget censurförsök är att hon ville dra tillbaka diktsamlingen ”Andens undanflykt”.
Bortrivna blad och överstrukna rader är tydliga spår av ingrepp i Majken Johanssons efterlämnade papper, samlade och sorterade av Karin Hartman, hennes kamrat och moderssubstitut. Men vad är det som saknas eller osynligt rensats bort?
Uppenbara luckor finns i hennes offentliga berättelser om sig själv. I Hartmans bok om Majken Johansson avslöjas för första gången att Majkens älskade, aldrig omnämnd med annat än bokstaven ”S”, var en kvinna som hette Solveig och att hon begick självmord genom att skjuta sig.
Homosexualiteten som enligt Tenngart utgör ett avgörande inslag i Majken Johanssons levnadshistoria döljs i hennes dikt. (Förklarligt nog, den var ju sjukdomsstämplad.) ”S” är aldrig könsbestämd.
Märkligt nog förtigs även i hennes privata skrivande att Solveig dog genom självmord. I offentliga texter och intervjuuttalanden berörs inte heller de spiritualistiska seanser Majken Johansson deltog i efter Solveigs död.
En häftig dikt från 1975, ”Fy fan vicken tvångströja”, publiceras för första gången i Tenngarts studie.
”Det är otroligt hur mycke som inte
alls går att fånga i språket”
(-----)
Inte hur motvilligt, hur inihelvete motvilligt
jag ”lever för Gud”, jag som
aldrig en dag
orkat leva riktigt bra
för mig själv.
Nog blir man nyfiken på vad ytterligare opublicerat som finns kvar från Majken Johanssons ”tysta” period! Men först: En nyutgåva av hennes samlade dikter, tack!