Albert Bonniers förlag
År fyllda av arbete och ”hejdlöst fragmentariskt” läsande. Han har lovat sig själv att aldrig mer stiga ut i offentligheten, inga intervjuer, teve- och radioprogram.
En introvert tillvaro som inte utesluter närvaro i en tid som ”förintat människans mening”. ”Ju mer individualistiskt samhället tycks bli desto mer urholkad blir individen”.
Intensivt arbete: korr på dagbok 2 (utkom 2013), 1440 sidor, genomgång av ”Dramer” (2014), 1 750 sidor, och så sisyfosjobbet att renskriva den pågående dagboken (Vågar inte använda dator, måste ha ett tomt vitt papper framför sig.)
Påfallande är hur mild Lars Norén framstår, inte bara som vän och pappa. Välvilligheten gäller också tiggande romer och folk vars tjänster han är beroende av – samt retrospektivt dem han tidigare skrivit oförskämdheter om. Rancuner reserveras för kulturmedarbetare och journalister på radion och DN.
Vänskaps- och arbetsrelationer ägnas tid och omsorg: med Gunilla (Sundén), oumbärlig förlagsredaktör, Vibeke (Bjelke), regissör, Ulrika (Josephsson), ledningskollega på Folkteatern i Göteborg, och Mikael van Reis som planerar en samtalsbok med Norén.
Huvudperson i hans liv är förstås den älskade, egensinniga dottern Sasha, fyra år i denna dagboks början. Saknas med rent fysisk plåga de dagar i veckan som är mammans.
Norén är trött, mycket sjuk och depressiv med förlamande ångest. Mardröm: att dö så plötsligt att Sasha skulle behöva uppleva hans döende.
För att ”läsa sig samman” har han samlat ”en liten flock av diktare som signalerar möjligheterna av ett hopplöst hopp”. Via Heidegger (evig följeslagare) till Herakleitos, Schelling, Adorno, Simone Weil, Rilke m fl. Det som berör honom starkast hos Heidegger är ”hur hans filosofi närmar sig det poetiska språket, diktandet”.
”Tankarna får inte vara färdiga innan man skriver dem” är den princip Norén följer. Läsaren kan, nästan inifrån, följa hur de utvecklas. Å andra sidan kan han plötsligt fascineras av en tanke som för bort från det resonemang han just börjat fördjupa.
”Filosofins natt” (2012) berörde mig djupt, men nu ifrågasätter jag vad läsare ska med detta till? Filosofiska och litterära associationer och referenser hit och dit mellan olika tankesystem – långt ifrån lätta att följa. Och vad är referat, vad Noréns egna tankar och kommentarer?
”Författare skall vara sår i sina läsare”, förkunnar Norén. Här känner man sig snarare utlämnad åt sin egen okunnighet.
Långt före slutet av 2013 – upptar över 700 sidor (onumrerade) – suckar jag över mängden olästa, bibelbladstunna sidor. Inte heller Norén, framgår det, förstår hur kritikerna ska hinna och hur en normal läsare ska orka ta sig igenom hela boken.
Märkligt nog går det ändå inte att släppa tegelstenen, det blir något meditativt över läs-upptagenheten. När jag mot slutet tvingas fuskläsa känns det som att missa något väsentligt.
Titeln ”En dramatikers dagbok” är inte längre adekvat. Mest signerar Norén kontrakt på pjäser som ska spelas, filmas eller utges utomands och inbjuds till premiärer i Europa och USA samt att regissera, bland annat i Shanghai!
Långsamt håller han ändå på att återvända till dramatiken. I ett sakta flöde av bilder skapas bland annat en helt tyst pjäs om gamla människor – asketisk estetik. Efter stort motstånd står också vägen till poesin öppen. Sist i denna dagbok står några anti-dikter, skrivna sommaren2015 och även infogade i diktsamlingen ”Stoft” som utkom för två månader sen.
Nu längtar jag till Lars Noréns prosa och efter fler fragment. För det är som om dagboken utarmats på stoff som lyfts ut och in i de skönlitterära böckerna ”Ingen” och ”Fragment”, utgivna medan den här dagboksdelen skrivs. De recensioner han då fick kan för övrigt knappast ha motsvarat en framhärdande outsiders behov av fientlighet!