Niemi med ett flödande språk

Nu stiger han emellertid fram ur historien på ett helt nytt sätt, som huvudperson i Mikael Niemis nya roman ”Koka björn”. Fokus ligger här inte så mycket på den dundrande predikanten, utan mera på Laestadius som individ och människa; en entusiastisk botaniker och humanist, och en person med stort socialt patos inte minst för det allmänt föraktade samefolket.

När berättelsen tar sin början är det sommaren 1852 i byn Kengis allra längst uppe i norr. Väckelsen med sin extas går över nordlandet och skapar starka underliggande spänningar mellan ”väckta” och ”sovande”. Romanens berättarjag är samepojken Jussi, som Laestadius en gång fann ensam i ett vägdike och tog under sina vingars skugga. Jussi är en klassisk iakttagare, ständigt i ”prostens” närhet; han hör och ser allt, men utan att märkas där han sitter på golvet i ett dunkelt hörn av rummet. Med sig i konten har han upplevelser från en fasansfull barndom präglad av svält, misshandel och moderns – häxan, som han i tankarna kallar henne – superi. Där finns också det smärtsamma minnet av systern Anne Maret som han lämnade kvar när han gav sig av; ”den enda som höll av mig”.

Också Laestadius själv har egna barndomsminnen av det vid den här tiden hejdlösa brännvinsdrickandet i Sverige. Det är mot bakgrund av det hans starka fördömande av alla former av alkohol ska ses.

Denna sommar 1852 hittas en dag vallpigan Hilda död i skogen. Provinsialläkaren Sederin och länsman Brahe slår snabbt fast att hon fallit offer för en slagbjörn. Jakt anordnas, och snart är den förmodade dråparen dräpt. Men Laestadius är långt ifrån övertygad. Efter en brottsplatsundersökning värdig en nutida forensiker blir han alltmera viss om att Hildas mördare inte ska sökas bland djuren i skogen, utan bland människor.

Så hittas ännu en flicka död. Prosten är inte heller nu övertygad om den allmänna meningen att hon bragt sig själv om livet. Han anar andra, ondskefullare krafter i omlopp i bygden. Krafter som hotar honom själv och i förlängningen hela väckelsen.

Likt en tornedalsk Sherlock med Jussi som Watson sätter han sig i sinnet att peka ut den verklige förövaren. Något som renderar honom mäktiga fiender i form av såväl doktorn, länsman och fjärdingsman Michelsson.

”Koka björn” är alltså ett slags deckare i historisk miljö. Men samtidigt så mycket mera. Gestaltningen av den tystlåtne, närmast självutplånande Jussi som följer prosten som en skugga är lysande, en ungdomsskildring där författaren liksom låter Jussi speglas i sina egna iakttagelser av den vördade prosten, fadersgestalten. Bland annat har prosten lärt Jussi läsa och skriva, och skildringen av mötet med det skrivna ordet, att knäcka läskoden och plötsligt kunna stiga in i andra världar, är både magisk och full av jordnära detaljer.

De skrivna orden ger en beständighet som de talade saknar. Så skriver Jussi i skrivlådans sand om valpen Lihkku, ”Lycka”, som sparkades ihjäl av hans mor ”häxan”: ”Det är första gången hennes namn blir bokstäver, ingen har tidigare berättat om Lihkku och hur hon dog. Men nu finns hon. Precis som jag finns i prostens kyrkbok. Är man nedskriven kan man aldrig glömmas.” Jussis färdigheter blir också till nytta för prosten under hans brottsplatsundersökningar, då han låter Jussi föra protokoll.

Men trots sin vördnad blir det till sist oemotståndligt för Jussi att bryta mot givna regler. Trots prostens förbud smyger han sig en lördagskväll iväg till en dans, där han blir bryskt erbjuden några rejäla klunkar konjak. Ruset som följer gestaltar Niemi så här: ”Världen hade öppnat sig för mig. Kvar i ett hörn stod den gamle Jussi, men nu var han bara en skuggvarelse. Han blickade på vad som pågick och tänkte att nu är Jussi full, nu har Jussi smakat spriten. Han spejade där som en fågel, men inte lyssnade jag längre på hans gnäll.”

Och så plötsligt står hon där framför honom. Maria, prästgårdens lagårdspiga, hans på avstånd älskade.

Mikael Niemis nya roman rymmer både starka personporträtt och den fina skildringen av Tornedalens natur och flora. Han visar på tidens närmast koloniala syn på Norrland som ett land lika exotiskt som Indien för överhetspersoner från Stockholm och Uppsala. Trots kraften i sitt ämbete blir Laestadius själv aldrig en del av överheten. Han är född i trakten av en mor som var av samesläkt, och hans lojalitet står till fattiga samer och torpare för vilka han ser utbildning som den enda vägen ut ur misären. Tillsammans med att lämna sig åt Gud då, förstås.

Berättelsen växer från suggestiv inledning till fenomenal avslutning, en avslutning smärtsam att läsa men likväl oemotståndligt spännande. Här, i slutdelen, är det Laestadius själv som för ordet. Åldrad och trött ser han tillbaka på sitt liv och går tillrätta med sin ungdoms äregirighet.

Niemis språk flödar fram, rikt på associationer och bilder utgör det oftast en utmärkt klädedräkt för den historiska berättelsen. Men ibland hajar jag till inför uttryck som ”tonårstid”, ”bara så där”, och att någon känner sig ”obekväm”. Knappast ordval från 1850-talet. Som helhet är dock ”Koka björn” det bästa jag läst av Mikael Niemi. Jag skulle inte bli förvånad om boken skulle rendera honom ett andra Augustpris.