30-åriga danskan Johanne Lykke Holm debuterar alltså som författare men litterär dununge är hon inte. Hon har översatt böcker från danska till svenska och i Köpenhamn är hon med och driver skrivarkursen Hekseskolen. Hennes förstlingsverk visar, både beträffande språk och komposition, att hon kan hantverket. Dessutom har det en intensitet som berör.
Handlingen utspelas mellan huvudpersonens tretton- och fjortonårsdag. Snabbt påminns man om att ”det är en fruktansvärd sak att vara ett barn”.
”En helt vanlig flicka”, så beskrivs bokens berättar-jag. Hon hatar sin äldre vackra syster Cosima, där hon går i hennes avlagda linnen och underbyxor och känner sig ful och oälskad. Och hon irriterar ihjäl sig på systern, där denna sitter och målar i trädgården och är själfull.
Om nätterna klampar hon omkring med träskor på vinden och knackar i rör för att skrämma upp denna avskydda Cosima, viss om att hon är harig då mörkret lägrat sig.
Och när Cosima pekar och skrattar, den natt lillasystern står med levrat mensblod längs ben och fötter, vet denna att det aldrig har ”funnits en större förödmjukelse än denna”.
Ändå är det Cosima som kryper ner i systerns säng när stoet Elektra dött och detta arga lilla barn är otröstligt av sorg. Och tillsammans överlever systrarna veckan när modern ligger inlåst i sitt rum och de kikar genom nyckelhålet och undrar om hon sover eller är död.
Det är en mycket liten värld – en mamma, två döttrar och en häst – som Lykke Holm skildrar. Dit kommer inga gäster. Där finns inga pojkar eller män. ”Er far…”, kan modern någon gång säga, och berätta om sin trolldomskraft över honom.
Naken närvaro präglar berättelsen om flickan som letar efter ett säkert gömställe för dagboken, så hon vågar ”låta hjärnan läcka ut över sidorna” utan att råka ut för Cosimas ”hånfulla miner” och mammans ”roade skratt”.
Övertygad om att hon är ett fult fetto, som ingen kan älska, vänder hon alla taggar utåt. En fredad plats har hon: Elektras spilta.
Avskalat beskriver Lykke Holm hur denna taggiga flicka slår hästen med en gren och sen känner stoets förakt: ”Hon vet att jag släpar skammen efter mig som en säck.”
Johanne Lykke Holms sätt att beskriva ett barns på väg in i vuxenheten gör att man med spänning hoppas på fortsättning av hennes författarskap.