Titeln ”Semaforen och lodlinan” är knappast omedelbart begriplig för gemene läsare men är karaktäristisk för denne metaforglade författare. Förklaringen kräver ett inledande kapitel och måste även här ägnas ett par rader:
Semaforen är kommunicerande, riktar sig mot människa och omvärld; lodlinan utforskar osedda bottenskikt.
De fem memoardelarna är likartat upplagda. I årskrönikor redovisas bl a resor, viktiga händelser i livet och världen, bemärkta dödsfall -- inklusive korta minnesrunor.
Av mer personlig art – typ lodlina – är essäbetonade kapitel om kärleken och döden, om skrivandet och om litteraturen som lekplats och universitet.
”Jag har aldrig förstått mig på livet, bara på att leva det”, påstår han. Gynnad från födseln, privilegierad både som vittne och aktör är han nu en åldrad pojke som inte fruktar döden men skräckslagen känner att tiden håller på att rinna ut.
Per Wästberg ser sina memoarer som ”tackbrev till livets fest”. Och hans liv har sannerligen varit, är ännu, fyllt av givande upplevelser, möten med stora författare och betydelsefulla personer. Samt, inte minst, av fyra stora kärlekar.
Del 3 och 4 av memoarerna slutade med uppbrott ur långa äktenskap och möte med en ny uppslukande kärlek. Den här gången utlämnas den övergivna partnerns känslor och reaktioner och person på ett sätt som gränsar till det integritetskränkande.
”Ett ögonblick av oförfalskad lycka” upplevde Wästberg då han 1997, samtidigt med (den beundrade) Horace Engdahl, invaldes i Svenska Akademien.
Lite skvaller undfägnas läsaren med, även om det främst handlar om vänskapliga relationer med akademikamrater. Bland annat berättas att de i samband med en utflykt till Atterboms Åsbo gick på fotbollsmatch i Linköping. Mjölby Södra IF:s damlag (som i flera år sponsrats av Akademien!) mötte Linköpings dito.
Frånsett några år som Dagens Nyheters kultur- och chefredaktör har Wästberg varit sin egen uppdragsgivare. Och på flera fronter uträttat stordåd i humanitetens namn. För sitt ”livslånga engagemang för mänskliga rättigheter och Afrikas frihetskamp” fick han 2013 ta emot Sydafrikas främsta orden.
Viktig politisk historia rekapituleras i de avsnitt där Wästberg återvänder till Uganda, Kenya, Tanzania, Zimbabwe och Sydafrika. Märkligt nog märks inte mycket av den bitterhet han måste känna när han ser hur de nya härskarna blivit Afrikas utsugare. Tidigare frihetsledare som Mugabe är rasister och mördare.
Wästbergs ambition är att till yngre generationer förmedla bilder från förflutna och glömda decennier. Överflödet av skeenden och personer i hans kulturkrönikor kan dock göra det svårt att fixera dem i det egna minnet.
Som noggrann bokförare gör Per Wästberg mer bruk av semaforen än av lodlinan. Och som formulerare låter han emellanåt ord- och metaforglädjen breda ut sig alltför mycket. Men mer anspråkslösa liknelser finns också, som i denna fina naturiakttagelse från nyårsdagen 2000:
”Det var en låg dag då molnen verkade gå på vattnet, en knivsegg från vågtopparna”.