En ovanlig intellektuell – ”för att vara kvinna”. Så kunde Agneta Pleijel höra sig beskrivas när hon tagit plats i offentligheten som litteraturkritiker, dramatiker och debattör.
Det är ett omdöme – givetvis utan den förminskande efterslängen – som osökt infinner sig efter läsning av andra delen i den memoarsvit Pleijel inledde 2015 med ”Spådomen”. ”Doften av en man” är storartad både som bildningsroman och nyskapande kvinnoskildring.
Memoarerna ger dessutom nycklar till ett rikt författarskaps förutsättningar och kampen som ledde fram dit.
Med ett språk mognat och slipat till en skönhet och enkelhet som når djupt och genom att växla pronomen mellan ”hon” och ”jag” går Pleijel rakt på smärtpunkterna. För att tydliggöra sig själv – och därmed andra.
Åren mellan 20 och 40 i hennes liv utspelas under det frigjorda 60-talet och ett 70-tal då kärlek och känslor avfärdas som något föraktligt subjektivt.
Feministetikett krävs ännu inte, än har hon heller inte läst Woolf eller de Beauvoir. Men har snart utifrån egna erfarenheter av det ojämlika kärlekslivet konstaterat kvinnans underordning och att sexualitet handlar om maktspel.
Hon bär också på ett sorgearv förmedlat mellan kvinnor: från mormodern som med javansk mor och fattig judisk far från Holland kände sig värdelös i ett kolonialsamhälle, från modern som offrat sin pianistkarriär för en svekfull make och hemmafruliv med tre döttrar.
Vad ”särskilt en dotter” måste är att ta sig ur ”den trekant där kärleken till pappa är ett förräderi mot mamma”. Hon flyttar till Göteborg, läser litteraturhistoria, bor i en träkåk i Haga (50 kr i månadshyra). Intelligent och framgångsrik, till synes stark, men det är en styrka byggd på inkapslad sårbarhet, skuldkänslor och självförakt.
Hur få ihop insidan och utsidan till en helhet? Hon misslyckas med det livsviktiga: ”att spräcka hinnan till språket och kärleken”.
”Doften av en man” handlar om längtan efter en man att älska och känna gemenskap med. Om sex som bedövning och förnedring. Om överväldigande förälskelse och kärlek som ”en fasaväckande ensam affär”.
Också om ”en ung flickas undangömda förälskelse i sin far”. Retrospektionen bidrar till ny klarsyn: Genom att skydda sin mor för att själva uthärda har döttrarna ”behandlat mamma som en idiot. Som om kvinnor vore idioter. De har varit lojala med sin far för att de tycker om honom och behöver honom. Men säkert också för att han är en man.”
Pleijel ger oss kvinnans blick på mannen. ”Hela han är ett glittrande solregn”, beskriver hon en kärlek som ska sluta i förödmjukelse. Ett ”tyst ode till mannens kön” blir ett ikoniskt bidrag till mansutforskningen.
Från 1968 finns kvinnan som var Agneta Pleijel i Stockholm, på Aftonbladets kulturredaktion där hon sen efterträdde Karl Vennberg som chef.
Så möter hon L. Han utbildar sig till psykoanalytiker och ”har en gäckande intelligens som får henne att tänka på Bachs cellosviter: mörka, ombytliga och med stor klang”.
L. blir far till barnet hon så starkt längtar efter, och de lever tillsammans i tio år som ”varandras ultimata test”. En stark intellektuell gemenskap, men med sin kritik av hennes kropps ofullkomligheter är han som ”ett koncentrat av män som fastnar i fantasier om kvinnor”.
Och hans kärlek lyckas hon inte vinna. Urgröpt både inifrån och utifrån lämnar hon L. och säger upp sig från Aftonbladet (1979).
Nu förmår hon bryta sig igenom hinnan till ”ett språk som inte stängs in av orden” (som Stas i romanen ”Lord Nevermore” sökte). Den svindlande diktsamlingen ”Änglar, dvärgar” kom 1981 och fick lysande recensioner.
Agneta Pleijel var då 40 år och väl etablerad inom kulturlivet, men lyrikdebuten förlöste en författare som kom att tillhöra Sveriges mest betydande – och älskade.