Denna den fjärde delen är lik de två första. Trean hade en annan karaktär men de övriga delarna utgör ett slags uppslagsverk där författaren skriver om en rad företeelser, till synes slumpmässigt valda. Hela serien är riktad till hans yngsta dotter och den växer fram parallellt med hennes första tid i livet. När verket börjar är hon ofödd, här två år gammal.
Knausgård skriver om getingar, fladdermöss, grill och lekplatser för att nämna några exempel på somriga företeelser. Ofta börjar han ganska sakligt för att sedan glida över i en personlig och mer existentiell infallsvinkel. Kapitlen löper vanligen över ett par tre sidor.
Skrivmiljön, huset där han bor på Österlen, är hela tiden närvarande. Många betraktelser utgår från det han ser omkring sig av natur och djur. Han resonerar ofta utifrån frågeställningar som har ett barns naivitet över sig. Dotterns närvaro i texten är inte särskilt påtaglig den här gången. Men det är som om han lånar hennes öppna, förundrade blick när han ställer frågor om världen: Varför växer gräset? Hur kan fjärilens mönster ha uppstått? Hur ter sig tillvaron för en fladdermus? Har en daggmask några känslor?
Han är tydligt fascinerad av tillvarons själva grundelement, av viljan till liv som han noterar överallt i naturen. Och visst smittar fascinationen många gånger. I sina bästa stunder kan Karl Ove Knausgård skriva om vad som helst och få det fängslande, även om det litterära greppet i den här serien gör att intensiteten varierar en del böckerna igenom.