En julinatt 1918 massakrerades den siste ryske tsaren av ätten Romanov, Nikolaj II, och hans hustru och fem barn i en källare i Ural. Lenin gav ordern. Den blödarsjuke 13-årige tronföljaren bars dit av pappan. År 1613, väcktes en annan tonårspojke och fördes till sitt öde. Han hette Michael, hade valts till envåldshärskare och blev den förste Romanov på tronen.
I Simon Sebag Montefiores mastodontverk "Romanov" får de och deras ätt åter liv.
Boken är en provkarta på den grymhet och sexuella lössläppthet makt och rikedom öppnar för samtidigt som den beskriver det storpolitiska spelet och krigen som formade Europa fram till Ryska revolutionen.
Ordströmmen och anhopningen av fakta är bedövande men man blir man rikt belönad. Författaren driver teserna att ”Ett framgångsrikt envälde är främst en följd av en enskild människas egenskaper” och att för en härskare är personligt och politiskt sammantvinnat.
Tsardömet vilade på adeln som i sin tur vilade på livegenskapen, avskaffad först 1861, då 22 miljoner livegna fick frihet och jord.
Det väldiga materialet presenteras som ett skådespel i scener med historiska personer i rollerna. Potemkin och Rasputin får stort utrymme.
Författaren avlivar både myten om potemkinkulisser, som han kallar rent påhitt, och den om Romanovs som fördömda. I stället framhäver han Katarina den storas älskare och medarbetare furste Potemkin som Romanovepokens främste politiker och Romanovs som ”de mest framgångsrika imperiebyggarna sedan mongolerna”.
Vid sidan av giganterna, Peter den store, tsar 1682–1725, och Katarina den stora, kejsarinna 1762–1796 lyfter han fram en tredje, Katarinas sonson Alexander I, som han anser skamligt förbisedd. Denne var tsar 1801–1825 och den som knäckte Napoleon.
Övertygad om att Gud gett honom uppdraget att ge Europa fred tillgrep Alexander med den gamle generalen Kutuzovs hjälp reträtt, när Napoleon invaderade Ryssland och lät generalen sätta eld på Moskva i stället för att försvara staden. ”De styrs av en demon. Vilket folk!”, sa den maktlöse Napoleon.
Boken bulnar av hemskheter, sexualitet och allmän galenskap men också av sinnesnärvaro och fatalism som får aktörerna att uthärda. En stolle i tsarfamiljen trummar till frukost och skjuter levande råttor med kanon. En annan pantsätter bröllopsikonernas diamanter för att kunna ge pengar till sin amerikanska väninna.
Ont gör det att tänka på lille Ivan VI. Han var bara fyra år när maktspelet om tronen gjorde att han sattes i ensamcell med order att ingen fick närma sig honom. Sen halshöggs han, sedan en galen officer försökte frita honom.
Ja, den där makten och dess pris! Och ryska enväldet lever, hävdar Montefiore, trots att Romanovs dött ut. Han nämner namn som Stalin och Putin.