Albert Bonniers förlag
Martin Holmén är tillbaka. "Nere för räkning" heter hans andra bok från 1930-talets Stockholm. Den tämligen korkade men hjärtegode ex-boxaren och gosseälskaren Harry ”Kvisten” Kvist är fortfarande hans huvudperson.
”Kvisten” jagar fula gubbar som ger sig på hjälplösa barn. Med fullkomligt förakt för tabun låter Holmén sin huvudperson nosa sig fram till självaste kungen.
En råkall novembervecka 1935 blir folk skjutna, får halsarna avskurna eller huggs ner med kniv. Kvisten deltar själv i dödandet. Tids- och lokalfärgen är lika slående som i debutboken "Clinch".
Liksom i "Clinch" går småflickorna med sockorna nedvikta över pjäxorna och Kvisten går med hål i hjärtat efter tonårsdottern Ida borta i Amerika.
Det är humorn och distansen bakom Holméns sätt att skildra extremt våld, som ger hans böcker sälta. De är en blodig drift med noirgenrens vältrande i våld och också med deckargenrens vilda jakter och beskrivningar av heroiskt uthärdande av smärta.
I "Nere för räkning" finns ett obetalbart avsnitt där Kvisten tillsammans med det rekorderliga rödhåriga fruntimret Elin Johansson skall pressa två vittnen. Kvisten bankar sitt medvetslöst och kammar noll. Elin, som självsvåldigt gjort sig till Kvistens medhjälpare, bjuder sitt på kaffe och bullar och får veta massor.
En kärleksscen på Långholmen mellan ynglingen Limpan och Kvisten inleder boken. Kvisten ska just mucka och trugar Limpan att uppsöka honom en vecka senare, då Limpan släpps fri. Lockbetet är en kostym.
Läsaren inser att det möte som fyller Kvistens tankar aldrig kommer att ske, precis som dennes övriga drömmar kommer att kraschlanda.
Liksom i "Clinch" hyr Kvisten hos den snälle men skrupelfrie begravningsentreprenören Lundin, som gladeligen sågar ner en man, som hans hyresgäst haft ihjäl, i lämpliga bitar och stuvar ner dem i en kista med ett barnlik. ”Jag hackade upp en del av kråset till hunden”, säger han efteråt. Hunden är Kvistens halte Dixie.
Kvistens vän, den gamla godhjärtade tvätterskan Beda, påstås ha mördats av sin dövstumme son Petrus. Det tror inte Kvisten, så han börjar spana. Han får oönskad hjälp av Bedas dotter, ovan nämnda Elin.
De upptäcker att män inom säkerhetstjänsten och en person ansvarig för dövstumma berikar sig genom att förse landets monark med ynglingar. Kungen framställs som en människa som, utan en tanke på vad det kan ha kostat, låter sig serveras allt, från mat till gossar.
Det är minerad mark historieläraren Martin Holmén rör sig på. Monarken namnger han bara i samband med invigningen av Västerbron. Kopplingen till gossarna görs sedan antydningsvis. Men vad han gisslar råder ingen tvekan om. Glasklart är också att hans mångbottnade bok, med känsligt tecknade personporträtt, är läsvärd.