Berättandets magi och villkor är tema i Magnus Florins underfundiga nya roman "Förföljarna".
En regnig midsommarafton i Stockholm uppslukar denna magi två män och binder dem samman i en stunds flyktig vänskap.
Florin frambesvärjer grottmänniskor kring en eld, andlöst lyssnande på en berättare. Så andlöst lyssnar vi än på den som förmår skapa liv med ord. Om detta, men också om hur berättelsen dör utan lyssnare/läsare, handlar "Förföljarna".
Ett tåg från Stockholm ställs in. En man på väg till midsommarfirande med fru och barn får därmed tid över. Han ägnar den åt sin hobby, att osedd förfölja någon. En haltande man fångar hans blick. Han skuggar honom till hotell Reisens terrass.
Vad han inte vet är att haltaren själv är mästerlig förföljare som med sin låtsade hälta lockat honom att följa sig.
På terrassen börjar denne mästare berätta för mannen hur han förlorade sitt mästerskap till en kvinna. Två krav ställer han: Tro mig! och Ge mig din odelade uppmärksamhet.
En doktorerande servitör tar hand om de två. När de tvingas flytta på sig, för han dem till salar och skrubbar och slutligen upp på en plattform på hotellets tak. På varje anhalt serverar han dem utsökta drycker i vackra kärl. Under berättelsen förvandlas han från det han gör till den han är.
Den gäckande kvinna som blev Mästarens överman både finns och inte finns. Högst påtaglig är däremot en amper biljettförsäljerska på Nordiska museet och dess vaktmästare vars högsta önskan är att slippa besökarna, som bara vill ränna hit och dit och särskilt till toaletterna.
Mästaren får ögonen på kvinnan, bland annat därför att prislappen sitter kvar på hennes kappa, och förföljer henne till museet, där hon vikarierar som bibliotekarie.
En parkbänk med utsikt över Stockholm blir de tvås mötesplats. Dit kommer hon eller kommer inte. Uteblir hon går Mästaren till vaktmästaren och biljettförsäljerskan. Deras öden glimtar samtidigt som det gamla sviktande museihuset och dess inventarier tar form.
Rent uppslukande är Mästarinnans berättelse om sig själv. Hon växte upp i Turkiet som dotter till en svensk ambassadör, hon har forskat i USA och är baddare på träd och fjärilar. Två yngre syskon till henne dog tragiskt och för henne själv står palliativ vård för dörren. Säger hon.
Men Mästaren börjar undra. Finns det verkligen smultron i Turkiet som hon påstår? Och varför säger hon en gång att ett ärr hon har är efter en olycka och en annan gång att det är efter en cysta?
Men strunt samma, fast är han och fast är också hans lyssnare ända därhän att denne kräver fortsättning vid historiens slut.
Så djärv han är, Magnus Florin, som vågar illustrera berättandets magi med egen roman. Men det går vägen. Man vill bara ha mer och mer och mer!