De har inte träffats på flera år när Lucys man, make nummer ett, ordnar så att mamman ska hålla Lucy sällskap några dagar under den långa tid hon försöker tillfriskna efter en operation. Lucy är ledsen och saknar sina små flickor. Nu får hon istället mamman.
Och på detta sjukhus, som är sin egen värld på det sätt sjukhus alltid är, skapas på Lucys rum en egen bubbla där de två kvinnorna möts. Inte för att de pratar om sig själva, sina känslor eller sin relation. Inte om fattigdomen och hungern, om att bo i ett garage och vara föraktade av alla i det lilla samhället Amgash. De pratar inte om sina egna äktenskap eller sina barn. Istället berättar mamman historier om vad som hänt gamla bekanta. En gifte sig med en man som sedan visade sig vara homosexuell. En annan med en som blev krigsskadad. En blev rik men olycklig ändå. Historierna handlar alltid om andra kvinnor och deras olyckliga äktenskap.
Lucys uppväxt var fattig på allt (utom våld och förnedring). Känslor, mat, pengar och stimulans -- allt saknades. När Lucy var liten gick hon helst inte hem utan satt i skolan och gjorde läxorna. En snäll lärare lät henne vara kvar extra länge. (Alla dessa snälla, kloka lärare som räddar livet på begåvade barn!) Lucy lämnade sin hemort och studerade på college, där hennes utanförskap blev extremt tydligt. Hon hade ingen aning om saker som var självklarheter för andra: populärkultur, tv, hur man klär sig. Ständigt iakttagande fick hon lära sig själv -- och hålla tyst om de saker hon visste mycket om. De som obarmhärtigt skulle avslöja henne som slödder.
"Mitt namn är Lucy Barton" är en berättelse med berättelser, och med en bok i boken när Lucy börjar sin författarbana och skriver om dagarna på sjukhuset med mamman. Jag faller ofta för böcker med såriga och komplicerade mor-dotter-relationer och jag har läst många väldigt bra. Den här går rakt in på topp tre. Elizabeth Strout skriver helt självlysande. Avskalat, intensivt, utan ett uns av sentimentalitet eller effektsökeri. Trots det korta formatet, 170 sidor, så lämnar hon luft och tystnad för de viktiga insikterna.
"Du kommer att få kritik för att du skriver om både fattigdom och övergrepp", varnar en utgiven författare henne när hon går skrivarkurs. "Försvara aldrig nånsin ditt verk. Det här är en berättelse om kärlek, det vet du."
Och så är det. Trots misären och torftigheten, trots att mamman aldrig kan säga "Jag älskar dig" till sin dotter, så vet hon det ändå.
Bristfällig kärlek är också kärlek.