”Ni har fiskblod”, sa Birgit Åkesson när Helga Henschen och Peter Weiss lämnade sin 6-månaders baby Randi till Peters föräldrar i Alingsås. Det blev upptakten till en barndom där Randi ständigt valdes bort.
I litteraturprofessor Birgitta Holms bok ”som av fåglar genomflugen” om Helga Henschen (1917-2002) är det denna lilla flicka som berör mest. Hennes öde öppnar fönster mot ett ämne långt större än det om ett enskilt konstnärskap, nämligen det om den personliga frihetens pris.
Ernest Thiel var Helga Henschens morfar. Thielska galleriet visar nu en retrospektiv utställning för att fira att hundra år gått sedan Helga föddes 1917.
Samtidigt kommer Birgitta Holms bok. Livligt och färgstarkt presenterar hon ett liv och ett konstnärskap.
Det pubertala lyfts fram. Själv ansåg Helga att hennes pubertet varade tills hon var över femtio. Men oskulden miste hon till Peter Weiss vid tjugofem.
Åtta år gammal hittade hon på sagor som slutade i sorg, skräck och död. Tonåringen Helga äcklades av kvinnokroppen och skämdes halvt ihjäl när en kille noterade hennes första mens: ”Jag var skändad, stämplad för livet”.
Som konstnär tycks Helga Henschen ha stått stadigare än som människa. Redan på Konstakademien, där hon kom in 1940, gjorde hon lysande karikatyrer av till exempel Isaac Grünewald och Nils Ferlin.
När hon på 1970-talet fick uppdraget att utforma Tensta tunnelbanestation löd hennes program: ”Långt viktigare än estetik” är att skapa blommande glädjerika miljöer. Humor, fantasi, fabuleringskraft är hennes kännemärken och satiren i hennes huvudgenre, pratbubblorna, är godmodig.
Med sin bok skapar Birgitta Holm en ny genre som hon kallar mythobiografi. Hon jämför Helgas liv med Törnrosas.
Prinsessan sov bakom en kämpahög häck och Helgas barndom utspelades bakom mörka, höga träd i Alms trädgård på Djurgården. Där låg hennes barndomshem Rosenvik.
Mamman Signe fick sex barn, som alla fick stå tillbaka för männen i hennes liv. Hon jämförs med en trollmor som suger in Helga under sitt modersvälde genom att skaffa Peter Weiss och dottern lägenhet i Alms trädgård.
Törnrosa väcks till liv och lycka av prinsens kyss men inte Helga. När Randi är på väg har hon och Peter en abort bakom sig och hon rasar: ”Det hela är en fullkomlig mardröm, som att sitta i fängelse”.
I äktenskapet tillintetgörs hon av det intellektuella avantgarde Peter omger sig med: ”Jag ser en kompakt mur av män … Gravallvarliga, glädjelösa … tunga av djupa tankar och för mig oåtkomligt vetande … Att jag inte klådde upp hela bandet”.
Peter å sin sida är nära att kvävas på Rosenvik:” Tigande åt man på det ärevördiga porslinet.”
Ett hus ”vibrerande av tystnad”, är också den bild Birgitta Holm målar upp i sin skildring, där citaten ger must och bilderna ger hållpunkter.
1941, mitt under brinnande krig, kastar Helga naivt ur sig: ”Gode Gud, förskona mig från ett lugnt liv.”
Barnsligt tycks hon uppskatta att samtidigt ha två uppvaktande kavaljerer. Peter Weiss och akademikamraten Per-Olov Zennström är bara ett exempel. Både hennes äktenskap med Weiss och med den finlandssvenske kritikern Ralf Parland kapsejsade,
Helgas far, patologiprofessorn Folke Henschen, tålde inga svagheter. När Helga behövde glasögon sa han blankt nej. I hans familj såg man bra. Peter Weiss var knappast bättre som pappa. När 13-åriga Randi, som bytt namn till Rebecca, ensam och ångestriden i England vädjade till sina vuxna var hans råd: Ha sex!
Tidens bigotteri illustreras av en pingstpastor som 1952 febrilt målade badbyxor och baddräkter på nakna män och kvinnor som Helga och hennes målarkompis Elsa Munktell prytt Ängbybiografen med. Ett vildsvin räddades också ur nakenheten. Levi Petrus hade nämligen köpt biografen till Filadelfia och invigning stod för dörren.
Bakom berättelsen om Helga Henschen och hennes talande konst finns den om Randi/Rebecca, det ständigt svikna barnet. När Helga stack ifrån henne till Italien, klarade Peter inte av henne utan dumpade henne på Gustav Jonssons barnby Skå. Rum delade hon med onanerande pojkar och 15-åringar hotade henne med våldtäkt, ett ord hon aldrig hört. ”Ingen vuxen talade med mig. Gustav såg jag aldrig till. Fast jag bara var sex önskade jag att jag var död.”
Helga Henschens konst är en fröjd. Hon skaffade sig utrymme att skapa den. Det var före dagis och fritis tid. Men tanken om individens rätt till självförverkligande var född. Därmed väcktes den fråga som kvarstår: Hur stor del av priset för detta självförverkligande är det rimligt att vi låter barnen betala?