Övers: Niclas Hval
Natur & Kultur
”Jag överdriver mycket och blandar ihop fiktion och verklighet, men jag ljuger faktiskt aldrig.”
En person som påstår detta är kanske inte så lätt att tas med IRL (som det heter), men om det är en författares självdeklaration tänder åtminstone jag på alla cylindrar.
I Lucia Berlins novellsamling behöver jag inte läsa långt förrän jag känner att det här är en författare jag gillar. Det räcker nästan med titeln: ”Handbok för städerskor”.
Vad jag gillar? Stilen, tonen som hon tidigt måtte ha lyssnat sig fram till – och den håller rätt igenom bokens över 500 sidor. Och så en uppriktighet som har mycket med mod men inget med självbekännelse att göra.
Lucia Berlin är osentimentalt men gripande realistisk, prickar in detaljer med ovanlig exakthet. Hon söker inte poänger men hennes sätt att återge närmast surrealistiska situationer – lakoniskt, nästan lite nonchalant – är oemotståndligt humoristiskt. I allt det trasiga och tragiska finns ändå en ömsinthet.
Lucia Berlin – född 1936 i Alaska, död 2004 i Kalifornien – fick sin första novell publicerad när hon var 24 år. Upptäckt efter förtjänst blev hon först efter sin död. De 76 noveller hon publicerat under sitt liv samlades 2015 i en enda volym. En litterär sensation!
Klas Östergren har skrivit ett uppskattande förord i den svenska utgåvan, men börja också läsningen i bokens slut med ”Anteckningar om Lucia Berlin”.
Geografiskt förflyttas man i hennes noveller från gruvsamhällen i Idaho och vidare ner i västra USA till Mexiko och Chile. Pappan var gruvingenjör, därav uppväxtens många flyttar. På morssidan en tämligen vild och alkoholiserad släkt i El Paso (på gränsen till Mexiko).
Ett växlingsrikt liv av ”både Technicolorlycka och stunder som var smutsiga och skrämmande”. Enbart betraktat från litterär synpunkt tycks det ha bjudit på ett överflödande stoff och ett brokigt persongalleri.
Åtskilliga flaskor whisky och vodka halas fram ur madrasser i boken. Egna erfarenheter återspeglas. Lucia Berlin var själv alkoholiserad, samtidigt som hon försörjde fyra söner genom en massa olika jobb – på sjukhusakut och läkarmottagningar, som städerska, lärarvikarie m m.
Hon hade vid 32 års ålder två skilsmässor bakom sig. Då var hon också klar med en masterexamen, besegrade så småningom sin alkoholism och kom att verka som uppskattad universitetslärare. Sedan tioårsåldern led hon av skolios, tvingades tidvis bära stålkorsett och blev med åren beroende av syrgas.
Personer – med skiftande namn – och episoder av urscen-karaktär återkommer. Berättartekniken utmärks av täta perspektivbyten. I tredje person kallar sig författaren till exempel Carlotta, Maggie eller Dolores.
Det är som att läsa en självbiografiskt färgad roman med ett brett panorama över det amerikanska 1900-talssamhället. Allt eftersom djupnar och mörknar tonen och berättandet blir allt mer utlämnande och existentiellt pessimistiskt.