Brombergs
Om kyrkans och påvedömets värsta kritiker under 1500-talet hette Martin Luther, och vi vet alla hur det gick med honom och hans teser och hur kyrkan delades, så fanns det även andra som upprördes över avlatsbrev, nepotism och orgier. En man som skulle bli en nagel i ögat på påven var Ignatius av Loyola. Han föddes som baskisk adelsman 1491, blev officer men sårades. Under sin konvalescens beslöt han att istället följa Jesus. Ignatius grundade Jesuitorden, som betonade meditation, bön och ett starkt engagemang för lärdom och kunskap.
Jesuiterna reste över världen och missionerade, och grundade flera framstående skolor och universitet. De blev populära inom furstehusen, alla ville ha en jesuit till andlig rådgivare. Vår drottning Kristina också. Jesuiterna byggde upp egna samhällen, reducciones, i Asien och Latinamerika. Till slut var deras makt för stor, och kungahusen valde att driva bort dem både från kolonierna och Europa. 1773 utfärdades ett påvligt dekret som upphävde jesuitorden. Först 1814 togs de till nåder igen.
Att det idag är en jesuit som innehar katolska kyrkans högsta ämbete är historiskt sett något oerhört. Som argentinare är Franciskus, född Jorge Bergoglio, också den första från sin världsdel, ja, den första utanför Europa. Innan polacken Johannes Paulus den andre valdes hade det bara varit italienska påvar i hundratals år.
Franciskus är unik på flera sätt; vi känner till hur han tar bussen, bor spartanskt, tvättar fötterna på fattiga, och deltar på sociala medier som Twitter och Instagram. Han har på kort tid blivit mycket älskad och respekterad. Men hur blev han den han är? Den kunskapsluckan hos den svenska allmänheten försöker Kristina Kappelin fylla i sin bok.
Jag fastnar för detaljer som att han var äldsta barnet av fem till föräldrar av italienskt ursprung, att han var en god dansör som älskade sin farmor, och att han som ung livsmedelskemist arbetade tillsammans med en polittisk flykting vid namn Esther Ballestrino de Careaga. Hon var den som grundade organisationen Madres de Plaza de Mayo, de galna mödrarna, som samlades på torget och krävde att få veta vad som hänt deras försvunna döttrar och söner under militärjuntans tid. Argentinas historia är våldsam och svår, och Franciskus är en del av den.
Han har fått kritik och blivit starkt ifrågasatt för sin roll under juntatiden. Gav han tyst samtycke? Var han inblandad i fängslandet av två präster? Kristina Kappelin erkänner att hon inte forskat själv, men läst och redogör för flera källor. Det är oupphörligt intressant.
Det är också fascinerande att få inblickar i Vatikanens arbete, Benedictus inte så framgångsrika kamp för att rensa upp i pedofilskandalerna, och spelet bakom kardinalernas val av Franciskus.
Kristina Kappelin har skrivit en redig, levande och innehållsrik beskrivning av påvedömet och den påve vi har nu. Hon har även valt att väva in en annan mans livshistoria, Carlos Luna som lämnade Argentina och kom till Sverige som politisk flykting. Han spelade som barn fotboll med den unge jesuitprästen, och Carlos Luna och hans bror fick en unik audiens hos den nytillträdde påven som varade länge och där Kristina Kappelin var med. Jag förstår den dramaturgiska tanken bakom att ta med så mycket av denna historia, men jag märker att jag själv har en tendens att skumma de sidorna. Det gör inget, jag har stor behållning av boken ändå. Kappelin lyckas väl i sin föresats att bilda sin läsare.