Söker du på Google maps efter Hallmansberg blir svaret noll. Det hindrar inte författaren Christer Gärdeman att ingående berättar om dess innevånare från 1920-talet och framåt i romanen ”Huset på platsen som gudar glömde”.
Snart börjar man som läsare ana att detta Hallmansberg har skarpa likheter med Åtvidaberg. I centrum för författarens berättelse rör sig fyra personer som var barn på 1950-talet. I tre avsnitt berättas det om deras liv och stundtals djupt tragiska livsöden.
På många sätt går deras liv hand i hand med ortens åldrande och undergång. Här finns en uppgiven och pessimistisk ton som nostalgiskt sneglar bakåt i tiden. De små orterna har inte varit den moderna utvecklingens vinnare.
Denna nedstämdhet bryts dock av med halsbrytande skrönor och dråpliga berättelser. Ofta med en udd av revansch där den lilla gräsrotsmänniskan tar sin hämnd på fabrikörer, småpåvar och ortens övriga förtryckare. Kanske att författaren passar på att göra upp med en och annan han själv har en gås oplockad med. Vad vet jag?
Alkoholen flödar och blir för många en ångestdämpande självmedicinering vid avfolkning och fabriksnedläggelse. Ett återkommande tema är fädernas missgärningar. Pappor som inte förstår ett barns genuina behov.
Romanens karaktärer skildras närgånget och personligt, vilket ytterligare understryks av att de alla får smeknamn eller oftare öknamn som avslöjar deras karaktär. Den där sarkastiska elakheten som fanns på mindre orter känner jag igen från min egen barndom.
”Huset på platsen som gudar glömde” är både välskriven och underhållande. Ett lite lekfullt vandrande mellan humor och djupt allvar.