Natur & Kultur
Jagberättaren presenterar sig som ”de försvunna böckernas riddare av den sorgliga skepnaden”, en envis bokjägare som inte drar sig för att använda bräckjärn för att komma åt en förmodad klenod. Många böcker i hans bokhylla finns enbart där, han är den siste läsaren av verk och författare som kommer att dö med honom.
Naturligtvis är han inte identisk med den rätte författaren till den bok som heter ”De försvunna böckernas bibliotek”. Hans namn är Kristoffer Leandoer – även om han hävdar att alla författarnamn i viss mån kan sägas vara pseudonymer. De båda herrarnas verksamheter, bland annat som förläggare och litteraturkritiker, är dock inte väsensskilda.
Bok-jaget har en gång recenserat den norrländske författaren Jon Lundströms debutbok och jämfört den med Thorsten Jonssons hårdkokta stil. Denne Jon möter så småningom sin verkliga förebild, den likaledes fiktive Sol B. Johnson, en amerikansk skräckförfattare som hävdar att han inte hittat på något av det han skrivit om: ”Till slut blir allt på riktigt. Det finns ingen fri fantasi.”
Förvirrande? Nja, jag skulle hellre säga att Leandoer är så klar och tydlig man kan begära i den kluriga genre han behärskar så väl.
I hans nya bok finns alltså en mängd författare som man aldrig hört talas om någon annanstans: dekadenten Aurelién de Kempff, poeterna Jenna Frese (sentida ättling till barockpoeten Jacob Frese) och Siddharta Gadd m fl.
Tillsammans med riktiga författare, gärna pseudonymiska som Pamela L Travers (Helen Goff) som skrev Mary Poppins-böckerna, och namngivna personer ur den svenska verkligheten – som blir fiktiva genom att skrivas in här – figurerar de i tretton berättelser. Spännande som deckarnoveller, fantasy-fantastiska, paradoxala, absurda.
Kort sagt: väldigt bra historier, sprungna ur en konstruktiv fantasi. Borges och Italo Calvino hör till inspiratörerna, och Leandoer skulle säkert ha funnit lekkamrater i den franska Oulipo-gruppen med deras varianter av potentiell litteratur.
Han parafraserar och leker med många genrer. Plötsligt läser man en miniessä om papper eller kortspel. Ibland roar det honom att driva med figuranter och företeelser på den svenska kultur- och mediearenan – författare ej undantagna. Ibland att återge ett avsnitt ur den påhittade romanen ”Lejonet av Juda” eller att referera en ohygglig krigsskildring från Vietnam.
”De försvunna böckernas bibliotek” är en uppföljare till ”Mask. Litteraturen som gömställe” från 2010. De nyckelbegrepp Leandoer där diskuterar via andras författarskap klär han nu själv i fiktion.
Man kan plocka ut ett antal axiomatiska eller aforistiska formuleringar som rymmer tänkvärda frågor. Bara ett exempel: ”Det gäller att värna om varje författares fundamentala rätt att inte finnas.”
Läser man i ett svep infinner sig till slut en viss svindelkänsla. Men är det något läsaren i efterhand förebrår sig för att ha ”gått på” är det bara som det ska vara.
Att Kristoffer Leandoer både är en litteraturlärd och en litteraturälskare av stora mått behöver man i alla fall inte tveka om. Inte heller om att ”De försvunna böckernas bibliotek” gör den svenska bokvåren roligare.