En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution
Albert Bonniers förlag
"Gutenberggalaxens nova" kallar Nina Burton den klart lysande stjärnan i 1500-talets humanism, Erasmus av Rotterdam. Så heter också hennes bok om en man och ett århundrade präglat av den virvel av händelser Gutenbergs tryckpress möjliggjorde. Plötsligt kunde det skrivna ordet snabbt nå alla Europas hörn.
Nina Burton gör som Erasmus, låter vardagstonen genomsyra sin text, när hon dels bankar in att utan litteratur skulle vi sakna historia, dels påvisar hur lik Erasmus tid är vår.
Ett utsökt bildmaterial mot turkos bakgrund får boken att skimra. Bildklotter från Erasmus manuskript finns också med. Ett Janusansikte med dubbla profiler hör dit. Det får illustrera hans förmåga att se allt från två sidor.
1500-talet var renässansens och reformationens tid. Tvärs igenom dess vapenskrammel gör Burton Erasmus stämma hörd. Med humorn som vapen förespråkar han ett enat Europa och fred, tolerans och samtal i stället för handgripligheter.
Förankrad i antiken, vars texter Erasmus översatte, trodde han på den fria viljan och vårt ansvar för våra handlingar.
När pesten tog hans föräldrar hamnade han i kloster och blev munk. Sedan hade han ett sjå att få påven att åter göra honom till en fri människa.
Till hans fasa kopplade samtiden ihop honom med Luther. Utifrån Erasmus bibelöversättning direkt från grekiska källor gjorde denne sin tyska bibelöversättning. Luther förnekade fria viljan och hävdade att Guds nåd och människans blinda tro var enda vägen till frälsning. Till sin stridsglade samtida skrev Erasmus:
” …jag tror att man kommer längre med hövlighet och hovsamhet än med högljuddhet. Så erövrade Kristus världen.”
Tidigt insåg Erasmus det stilistiskas vikt och skrev om det. I kommentarer till antika skrifter och i nyskrivna dialoger blixtrade hans stil och hans humor.
Den stornäste Erasmus levde utan kvinnor. Han bodde i sex länder och skrev hela tiden med rasande fart. 60 brev om dagen var ingenting för honom.
Aldus i Venedig och Johannes Froben i Basel, två av tidens mest framstående tryckare, blev delaktiga i att hans böcker blev sin tids mest lästa.
Europas mäktiga fanns bland hans gynnare och vänner och han målades av tidens främsta konstnärer som Albrecht Dürer och Hans Holbein den yngre.
Pedagogen Erasmus hade moderna krav. Han ville ha fri undervisning, goda lärarlöner, samtal i stället för utantillärning, läsning av god litteratur i stället för grammatiktraggel och aldrig mer än sexton elever i klassen.
Boken avslutas med ett svep över tiden efter Erasmus och berättelsen om hur en träskulptur från Rotterdam, föreställande Erasmus, kunde bli symbol för Japans sjöfart.
Burtons lediga ton gör fakta lättillgängliga. Men jag kan tycka att texten ibland mått väl av en åtstramning.