”Könskrig är ett sjaskigt maktspel”

Ebba Witt-Brattström: Århundradets kärlekskrig

Foto:

Bokrecension2016-03-20 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Norstedts

Lustfyllt ironiskt, sofistikerat elakt men också riktigt lågt. Så grälar de två vars äktenskap sjunger på sista versen i Ebba Witt-Brattströms omtalade nya bok, en ”punktroman”. Något så banalt som gräl är det förstås inte fråga om. Redan av titeln framgår ju pretentionerna: ” Århundradets kärlekskrig”.

Det är Witt-Brattströms första rent skönlitterära bok, och hon har träffsäkert valt dess form: en roman på fri vers med Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som förebild.

Det är mera som skiljer än förenar dessa böcker. Hos Tikkanen hörs bara kvinnans röst och den bärs av smärta. Hos Ebba W-B kommer båda kontrahenterna till tals: ”Hon sa” växelvis med ”Han sa”. Och jag har ingen känsla av att det är en bok som det gjort ont att skriva.

Ett kärlekskrig av denna kaliber förs knappast i det slags gentrifierade miljö som representeras av slitna förorter. Här handlar det ju om bildningens överklass, ”elitgubbe med feministisk gisslan”. Även om hon, att döma av ”Kulturmannen och andra texter”, inte vill tillskriva honom epitetet bildad utan kallar honom uppblåst översittare och docerande Bror Duktig.

Hon som trott sig finna en ”patriarkatets olydige son” lever med en förtryckare som säger sig ha svårt att relatera till henne som yrkeskvinna och feminist. Den gemenskap som en gång fanns har ersatts av en hatdiskurs.

Han är ”nerdrogad av berömmelsens sötma”, drabbad av ”Ärans alzheimer”, menar hon. ”Din inkvisitoriska analysförmåga inger mig fasa”, kontrar han och beskyller henne för ”karriäravund” och ”sprickfri självgodhet”.

Fysiskt våld förekommer också.

Båda är sannerligen lika goda kålsupare när det gäller härskarteknik. Han hemfaller till mansgrisiga banaliteter som ”Du är ingen riktig kvinna”, ”Riktiga kvinnor/ vet att förhålla sig till/ mannens naturliga strävan/ efter dominans”. Hennes tillmälen är mer verbalt raffinerade: ”Självrättfärdighetens furste”, ”din huggormsgemytlighet”.

Ett appendix hjälper läsaren att härleda alla litterära citat och allusioner en litteraturprofessor må smycka sin text med. Men inför invektiv som ”pigfitta” kan hon dräpa till med ”Nazisterna hade älskat dig./ Obersturmbannführer”.

På rollistan står det inte Ebba och Horace. Man ska inte dra några växlar på att de figurerar i offentligheten i kraft av sina professionella positioner men också som ett par sedan trettio år. Inte desto mindre känns det hela väl privat.

Ilskan planar ut mot slutet och med den också den språkliga vitaliteten. Men nog blir det som helhet rätt enahanda, ungefär som (gud förlåte mig jämförelsen) de båda grånade herrarnas ordbataljer i Per Wästbergs senaste bok. Hos båda författarna ekar Strindberg.