I öppningsscenen möts en nyförlöst kvinna i rullstol och en man iförd tvångströja, även han i rullstol, på landningsbanan på den lilla flygplatsen på Mainland, Orkneys största ö. Kvinnan lägger barnet i mannens knä en kort stund. Så träffar Amy för första gången sin far.
Hennes födelse har utlöst ännu ett maniskt skov.
Amy Liptrot skriver in sig i den bekännande alkoholistlitteraturen, men den här memoaren är lika mycket en naturskildring av ett kargt och vindpinat landskap. Klippor och hisnande höjder, silvertärnor, lunnefåglar, strandskator och spovar. Sälar. En öppen himmel och fastlandet bara som en liten remsa i fjärran. Och så finns utlöpan, det särskilda markområdet där gräset växer extra tunt för att vågorna ständigt slår in. (Jag misstänker att bokens titel egentligen ska vara just Utlöpan.)
Under uppväxten längtar Amy bort. Hon dricker mycket och äter narkotiska svampar som växer på Orkney. Sedan hon tagit sig till London blir det klubbande och spännande fester tills hennes drickande tar överhanden mer och mer. Hon blir den där jobbiga som ingen vill ha på festen. Å andra sidan väljer Amy ofta bort festerna eftersom alla dricker så långsamt där. Hon super bort arbete efter arbete, bostad efter bostad, och pojkvännen lämnar henne när han inte står ut längre.
I de kyffen där hon bor smugglar hon ut tompavorna och sprider ut dem i soptunnor på gatan. Hon är på botten när hon till sist får tre månaders behandling i kommunal regi, efter tolvstegsmodellen. Sedan reser hon hem till Orkney, och här börjar den fantastiska delen av boken!
Porträtten av öarna är så levande och kärleksfullt skildrade att de blir till personligheter. Amy går på upptäcktsfärd och ser floran och faunan med nya ögon. Hon lagar en trasig mur som ska hålla fåren inne, det är hårt jobb. Hon får anställning med att inventera kornknarrar.
Timmarna mellan 23 och 3 på natten – den gamla nattklubbstiden – kör hon runt på småvägar och lyssnar efter den skygga kornknarrens läte.
Hon går med i en kallbadsförening och konstaterar att kylan chockar bort den mentala stressen, ungefär som pappans elchocksbehandlingar.
Hon betraktar stjärnhimlen och studerar astronomi. Internet blir allt viktigare: Google maps, sjöfartssajten, NASA, fågelskådargrupper, Twitter och Facebook, allt knyts ihop i den digitala gemenskapen. Och så finns det alla myter och legender, lokalhistoria och fiktion i en salig blandning: helgon, pilgrimer, smugglare, sjömän. Orknöjarlarnas saga.
Det sägs att människor som söker sig till öar antingen vill fly från något eller finna något. För Amy är det sig själv hon flyr från – och sig själv hon finner. Boken slutar hoppfullt när Amy är på väg att möta sin lille brorson och konstaterar att han aldrig sett henne full – och aldrig kommer att göra det heller.