Norstedts
Den första dikten är från Kjell Espmarks diktsamling "Mikrokosmos" från 1961. Den beskriver ett kärlekspar som vacklar iland på en ö en kväll, älskar, och vaknar:
Först skapas flugsurr, sedan ljus.
Vi kisar och ser världen förnyas.
Vinden fyller träden med löv.
Du skrattar för att gräset finns.
Sländan stiger, sjunker, stiger.
Och tusen år har gått.
Den sista dikten är från 2014 års samling "Den inre rymden". Den beskriver också ett kärlekspar, kväll och morgon, och slutar:
Som tack för sitt rustika kvällsmål
lät vänliga gudar oss bli två träd
som åldras med kronorna i varann.
Det är en anmärkningsvärd likhet i stil, bildspråk och tema i dessa dikter som alltså skiljs åt av över femtio år. Notera hur träden går igen till exempel. Det är vackert! Framför allt är det samma röst som talar, genom decennierna. Få författare kan uppvisa en liknande kontinuitet.
Dikterna är hämtade från fjorton av Espmarks diktsamlingar och hålls samman av kärlekstemat, vilket får en ganska vid tolkning. Här finns vid sidan av ämnesmässigt mer traditionella dikter om erotisk kärlek också dikter om kärlek mellan föräldrar och barn till exempel. Inte sällan överskrids gränsen mellan de levande och de döda – röster talar från andra sidan. Tio dikter är från samlingen "Vintergata" från 2007, som helt och hållet är uppbyggd kring detta grepp.
Många dikter har ett historiskt anslag, ibland med ett vanligt liv som utgångspunkt, i andra fall kan en myt ligga till grund. En viss bekantskap med diktens kontext är en fördel för förståelsen i en del fall. Å andra sidan är språket rent och klart, orden i sig alltid lättbegripliga. Det är dikter som söker enkelhet i uttrycket, aldrig det dunkla.
Tonen är lugn, i större doser kanske till och med något monoton. Men den vinner i längden. Efter några genomläsningar stiger vissa rader upp med oväntad kraft och stor skönhet. De lever säkert vidare, till bröllop, i antologier. Poesi för glädjen, om inte annat:
Det är en sönderblåst dag.
Vi har grälat så putsen på väggarna svartnat
men hittat tillbaka
till dig, till mig.
Jag lyfter lite så att den svettiga huden
frasande släpper från huden
och lägger mitt hjärta till rätta i ditt:
en lertallrik stjälpt i en annan.
Fönstret är öppet: maj är blå.
I bjälken över oss avancerar
döden en tusendels tum, med ett knäpp.
Men rosenfinken på den nakna grenen
sjunger, sjunger.
Fjunet på bröstet vänder i vinden.
Så mycket större sången är
än den skakande kroppen!