Kärlekens tvång och räddning

Lina Wolff: De polyglotta älskarna

Lina Wolff, född 1973, är bosatt i Hörby. Hennes andra bok, romanen "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" (2012)  belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris.

Lina Wolff, född 1973, är bosatt i Hörby. Hennes andra bok, romanen "Bret Easton Ellis och de andra hundarna" (2012) belönades med Tidningen Vi:s litteraturpris.

Foto:

Bokrecension2016-08-20 06:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Albert Bonniers förlag

Jag minns att jag hyllade Lina Wolffs debut, novellsamlingen "Många människor dör som du", när den kom 2009. En av berättelserna därifrån minns jag med förtjusning än i dag.

"De polyglotta älskarna" är uppdelad i tre berättelser som hänger ihop på ett finurligt vis. I en mycket stark förenkling av de tre: 1) Ellinor från Skåne svarar på en kontaktannons och inleder en relation med en litteraturkritiker (!) som i sin tur har lovat en författare att läsa ett manuskript av denne. 2) Max, författaren till manuskripet ("De polyglotta älskarna"). Bakgrunden till att han började skriva denna, liksom hans olyckliga äktenskap och hans andra kärleksaffärer. 3) Italienska Lucrezia och hennes familjehistoria – Max skrev en artikel om och inledde ett förhållande med hennes mormor.

Det är en bok om kärlekens mångspråkighet, om erotik och maktspel. Vad människor är beredda att underkasta sig, om uppriktighet, ärlighet, äkthet, grymhet och längtan efter trygghet.

Efter tveksamheter i början av boken blev jag mer engagerad efter hand. I mitt tycke är den första delen den svagaste och sett till helheten finns det trovärdighetsproblem i boken. Några av karaktärerna känns för mycket just som detta, påhittade karaktärer i ett fiktivt verk – och än mer problematiskt blir det i dialogen stundtals. Jag kommer att tänka på svensk film där huvudrollsinnehavarna tvingas säga saker som någon levande människa helt enkelt aldrig skulle leverera i det verkliga livet.

Men det positiva överväger klart. Lina Wolffs prosa har den avundsvärda lätthet som många författare aldrig når, ofta med en ton av humor mer eller mindre svart, fylld av kreativitet och skrivglädje, men som samtidigt går på djupet. Jag tänker på författare som Amanda Svensson eller danska Helle Helle. Den sista "italienska” delen är mycket, mycket bra och hade i sig kunnat utvecklats till en stor roman. Här gömmer sig en släktkrönika av episka mått som är njutbar även i detta korta format.