Mons Kallentoft är en gedigen spänningsförfattare, varje gång han kommer med en ny Malin Forsdeckare vet man att det blir svårt att inte hetsläsa.
Han utmärkte sig i de första årstidsdeckarna för sin på samma gång poetiska och hårdkokta stil med många extremt korthuggna meningar. Och förstås de omdiskuterade, drömska styckena i kursiv text där de mördade själva kom till tals.
Men han provar sig också fram mellan böckerna. I ”Vårlik” 2010 testade han att skriva en actionthriller med händelse på händelse i ett obevekligt tempo. I ”Vattenänglar” 2012 tillät han sig själv att bli lite mer eftertänksam då det brännande ämnet var adoptioner som inte gått rätt till.
Om ”Eldjägarna” från 2015 sa han själv: ”Jag tycker att jag skriver renare. Jag tänker mer på hantverket och formen och på så vis har böckerna blivit rappare och kortare. Men nästa gång tror jag att jag ska bryta upp och bli långsammare... att bli bekväm och köra på autopilot är livsfarligt.”
Nya ”Bödelskyssen” är bok nr 11 om Linköpingspolisen Malin Fors, och nummer 2 i temat som bygger på de fem sinnena. Tidigare har han ju utgått från årstiderna respektive de fyra elementen.
Borta är numera de talande döda, som fungerade som poetiska och lite flummiga temposänkare. Och efter utflykten till hetsiga storstaden Bangkok i förra boken ”Djävulsdoften” (2016), är Malin Fors nu tillbaka i hemstaden Linköping.
Hon är sig lik. Riden av maror, disharmonisk med trasiga relationer, ständigt sugen på att ge efter och gå in på favorithaket Hamlet och beställa in en tequila. Bara en. Men det är förstås otänkbart för en nykter alkoholist.
Förhållandet med Östgöta Correspondentens kriminalreporter Daniel Höglund är sen länge slut, även om han finns med som aktör.
Mons Kallentoft söker ”energier” i samtiden, ämnen som många tänker på och som det finns ”dynamik” i, har han själv sagt. Den här gången handlar det om mobbning, högstadiemobbning med mobilfilmning, sociala medier, skam och till sist självmord. Detta är själva upptakten till den ganska komplicerade intrigen.
Här möter vi inte den eftertänksamme Kallentoft, utan den riktigt hårdkokte. Det är hårt, det är rått, det är våldsamt. Väldigt, väldigt våldsamt.
En 14-åring hittas totalt mosad i en skrotbilspress, en annan hittas levande uppspikad och korsfäst på en vägg. Ett helt flygplan fullt med passagerare sprängs i luften på Linköpings flygplats – ett barn mister ”båda ögonen och sin mamma”. Malin Fors tänker på ”ben och armar som skiljs från små barnkroppar”.
Tonåringar mobbas och mobbar, de förnedras och plågas – och dödas på de mest fasansfulla sätt. Föräldrar lider.
Mons Kallentoft tar i så att sidorna spricker. Varför? Själv har han sagt att han skriver sina egna fasor. När hans egen dotter var 6 år skrev han ingående (i ”Vårlik”) hur en bomb sprängde två sexåringar och deras mamma på Stora torget i Linköping.
Nu bör hans barn vara i tonåren… alla föräldrar kan känna igen sig i den enorma oron för vad som kan hända ens vilsna pubertetsbomb. Blir de mobbade, mobbar de själva under grupptryck? Mons Kallentoft går djupt in i den fasan.
Och det han landar i är hämnd, en rätt skruvad händelsekedja och våld, våld och åter våld.
Han är och förblir en skicklig spänningsförfattare, en av de skickligaste, som läsare sitter man aldrig säker i hans värld. Men personligen säger jag nej till så mycket lemlästning och våld.
Kom tillbaka en annan gång – utan folk uppspikade på väggen.