Donner publicerar vad han kallar en orättvis essä i form av en liten elegant formgiven bok på det finlandssvenska förlaget Förlaget.
Inte helt oväntat handlar denna essä mera om Jörn Donner än om Finland. Det är tveksamt om han ens ger sig själv godkänt. Om det mesta andra i sitt hemland har han i huvudsak ilskna fnysningar.
Man måste vara ganska välorienterad i finländsk politik för att riktigt uppskatta hans yxhugg mot ett antal ledande politiker. Alexander Stubb, tidigare statsminister, finansminister och utrikesminister, alltsammans i ganska korta perioder, är föremål för hans särskilda förakt. Kanske beror det på att den finlandsvenske politikern satsat på Finlands motsvarighet till moderaterna, Samlingspartiet. Själv har ju Donner företrätt både Socialdemokraterna och Svenska folkpartiet. En fullfjädrad narcissist är Donners betyg över Stubb.
Han har inte heller mycket till övers för partiet Sannfinländarna med deras trångsynta nationalism. Donner är en övertygad europavän. Med viss förvåning konstaterar han att partiledaren Timo Soino som utrikesminister anpassat sig till traditionell finländsk utrikespolitik trots partiets uppenbara likheter med Sverigedemokraterna.
I själva verket tycker han att alla finländska politiker är på gränsen till odugliga. Idrottsmännen är inte heller mycket att hurra för. Däremot har läkarna på ett imponerande sätt lyckats bota honom från livshotande sjukdomar.
Naturligtvis är detta en välskriven bok (skriva kan han, Donner!) som det är roligt ta sig igenom även för en svensk. Men om Finland vet jag nu just inte mer än förut.