Övers: Camilla Jacobson, Emile André
Leopard förlag
För några år sedan fick Andrea Wulf ett stort genombrott med boken "Jakten på Venus" som handlade om hur vetenskapsmän på 1700-talet försökte observera en Venuspassage för att förstå universum. Nu har hon skrivit en ny bok som handlar om naturen, vilket den engelska titeln "The Invention of Nature" fångar bättre än den svenska titeln. Linsen som hon valt att studera det hon kallar ”uppfinnandet” av naturen igenom är en väldigt speciell man, den tyske vetenskapsmannen Alexander von Humboldt (1769–1859). Det är alltså han som är titelns bortglömde hjälte.
Wulf själv har tyskt ursprung, men är sedan många år bosatt i London, och i den engelskspråkiga världen är Humboldt helt klart merokänd än hos oss. De flesta här känner åtminstone igen det prestigefyllda Humboldt-universitetet i Berlin och säkert förknippar vi hans namn också med åtminstone något naturfenomen, som den kända Humboldtströmmen längsmed Sydamerikas västkust. Men, vem var han då, denne man som fått ge namn åt universitet och åt strömmar?
Han var född samma år som Napoleon och han påverkades starkt enligt Wulf av upplysningens idéer. Genom livet utvecklades Humboldt till något av en renässansmänniska på det sättet att han inte såg några gränser för vetenskapen. Han var i stort sett intresserad av allt som hade med naturen och människans roll i den att göra. Grunden till sin berömmelse la han när han i trettioårsåldern reste genom Sydamerika på ett betydligt mer djuplodat sätt än någon europé före honom. Under en fem år lång resa mätte han, samlade växter, skrev observationer, tittade på stjärnhimlen, besteg berg och såg djurarter som var i princip okända i Europa. När han återvände och gav ut "Resa till Sydamerika" inspirerade han generationer av vetenskapsmän.
Sammanfattningsvis skulle jag säga att Andrea Wulf har skrivit en märklig och intressant bok. Jag måste ge beröm till språket och till själva berättelsen, för den är väldigt genomarbetad och ovanligt indragande. Det är alltså ingen tung bok i den meningen som Wulf har skrivit, men själva huvudkaraktären Humboldt är ändå märklig undanglidande. Kanske hade han själv varit nöjd med det. Men ännu mer spännande än Humboldt själv är det avtryck han satte på kommande generationer av både vetenskapsmän och andra tänkare. Han inspirerade både Charles Darwin och Henry David Thoreau – utan vilkas arbete vår syn på både oss själva och naturen varit radikalt annorlunda.