Övers: Helena Fagertun
Modernista
TS Elliot, Scott Fitzgerald, Paul Bowles, Ernest Hemingway. Författarna, genierna, männen. Kate Zambreno hittar inte vad hon söker i litteraturkanon. De stora manliga författarna, de stora amerikanska romanerna står i vägen. Dessa orubbliga, gigantiska monument i västerländsk kulturhistoria. Monument vars skuggor skymmer allt för mycket.
Kate Zambreno, vill inte spränga monumenten. Men hon vill kasta upp kanon i luften, vädra ut gamla spöken. Och hon letar gärna i skuggan av monumenten. Där hittar hon sina hjältinnor. Där finns konstnärer och författare av annan sort, men av samma kaliber. Modernismens kvinnor. Berättare med andra erfarenheter än männen. Erfarenheter som aldrig räknats högt, men som Zambreno kan spegla sig i och vill lyfta fram, värdera upp. Retoriskt och uppfodrande frågar hon oss i boken: varför ses manliga erfarenheter som existentiella och universella medan kvinnliga ses som personliga?
”Hjältinnor” blir aldrig renodlad litteraturhistoria. Kate Zambreno skriver in sig själv och sitt liv i boken. Den blir till ett slags memoarer där hon kastar sig mellan självbiografins, essäns, dagbokens och romanens form. Det funkar förvånansvärt bra. Mest tack vare att Zambreno är både lärd och förbannad. En svårslagen kombination.
Med smittsam kunnighet övertygar Kate Zambreno oss om att Jean Rhys är en lika viktig författare som Ernest Hemingway. Med obändig övertygelse visar hon varför vi lika gärna ska läsa Zelda Fitzgerald som hennes man Scott. ”Hjältinnor” är inspirerande och perspektivskiftande läsning. På samma gång personlig som existentiell.