Övers: Anna Strandberg
Massolit förlag
En roman är framförallt en läsupplevelse. Därför är det svårt att recensera en bra roman. Hur beskriver man sin egen läsupplevelse?
Kate Atkinsons roman "En gud i spillror" har gjort ett mycket starkt intryck på mig. Den har också utsetts till årets roman i Storbritannien. Det beror bara delvis på den skakande skildringen av en bombplanspilots upplevelser under andra världskriget. Visst var förödelsen av de tyska städerna fruktansvärd – framförallt för massdöden av civila, men mycket begränsade framgångar med att förstöra den tyska krigsindustrin.
Och 90 procent av de brittiska bombplansbesättningarna överlevde inte kriget.
Romanens huvudperson Teddy är bland de överlevande, men tvingas leva återstoden av sitt liv med minnena. Han var krigshjälte och lämnade flygvapnet med majors grad. Men han beslöt att leva resten av sitt liv i största stillhet. Han gifter sig med sin barndoms kärlek Nancy. Hon tillbringade kriget i det ryktbara chiffercentret Bletchley Park. Men hon väljer sedan ett ytterst odramatiskt yrkesliv som lärare i flickskolor. Teddy blir också han först lärare, men sedan journalist på en mycket lokal tidning.
Älskar hon och Teddy varandra? Ja, det gör de nog, men på ett mycket opassionerat sätt där barndomen är det som håller dem samman.
Nancy dör ung och deras dotter Viola blir Teddys ansvar. Hon älskar sin mor och tycker inte om sin far. Och som vuxen väljer hon ett hopplöst bohemliv. Hon får två barn som hon försummar svårt.
Kate Atkinson berättar denna historia på ett ovanligt sätt där hon kastar sig mellan olika tidpunkter i personernas liv. Det känns ibland förvirrande, men bidrar också till att man kommer närmare människorna.
Det finns ingen stor dramatik i den här romanen. Men det finns i stället en sorts innerlighet som lyfter berättelsen. Och som ett komiskt inslag får vi också ta del av utdrag ur barnböcker som Teddys faster skrivit med honom som modell, men knappast verklighetsförankrade.
Att skildringarna från luftkriget är noga researchade är ett plus framförallt därför att det gör berättelsen alltigenom trovärdig. Ändå väljer författaren på de sista raderna att kasta om allting och ge sina personer helt andra livsöden. På det sättet vill hon markera att detta är just en roman och inte en biografi.
Ändå kan man undra om skildringen av Viola möjligen är självbiografisk. På äldre dagar blir Viola helt överraskande en mycket uppmärksammad bästsäljarförfattare.