Albert Bonniers förlag
Gunnar Wetterbergs senaste bok är den första delen av en planerad triologi om Skånes historia. I den börjar vi så långt tillbaka som det går i Norden, i slutet på senaste istiden runt 11 500 f Kr. Vi får sedan följa landskapets historia fram till Valdemar Atterdags död 1375, då hans dotter drottning Margareta stod beredd att ta över.
Så, Skånes historia, varför behöver den skrivas? Något tydligt svar på frågan ger inte Wetterberg själv, men jag tycker det är ett intressant grepp som han har tagit. Det visar att det finns många andra vinklar än den nationella att ta som utgångspunkt för en historisk skildring. Här är det en särskild del av Norden som får hamna i fokus oavsett vilken makt som har råkat göra anspråk på den. Det är med andra ord på det sättet vi betydligt oftare borde närma oss historien än att göra det utifrån dagens gränser som oftast inte har särskilt lång historia om vi börjar flytta oss tillbaka.
Boken är ett imponerande arbete i sig på drygt sexhundra sidor, men desto mer imponerande är den med tanke på att den bara är den första av tre delar. Vad kan sägas om själva innehållet? Till att börja med vill jag framhålla att Wetterberg är imponerande påläst på den senaste forskningen. Det gäller framför allt den period där det i huvudsak finns arkeologiskt material att utgå från, det vill säga tiden fram till sent 1000-tal. Här visar han hur arkeologin har gjort rika upptäckter de sista årtiondena, inte minst i utgrävningarna i Uppåkra, men även när det gäller befolkning och bebyggelse i landskapet finns intressanta nya rön och fynd.
Men när boken kommer längre fram i historien blir den mer ofokuserad och mindre förklarande. Det vi får oss till livs om 1100- och 1200-talen i Skånes historia är en ganska svårtuggad mängd med årtal, kunganamn och en och annan drottning som glider förbi. Det blir en rätt färglös skildring där Wetterbergs tidigare mer pedagogiska förklaringar och mer övergripande analyser lyser med sin frånvaro.
Det har säkert åtminstone delvis att göra med att de skriftliga källorna blir så många fler. Här hade jag gärna sett att Wetterberg tagit ett steg tillbaka från sitt enorma material och gett oss en tydligare förklaring av vad han tycker är det viktiga i utvecklingen och sållat hårdare.
Det är förstås ett svårt val att behöva välja bort enstaka öden och exempel, men i det här fallet tror jag framställningen hade lyft av att göra det. Avslutningsvis vill jag trots mina invändningar framhålla att det är en imponerande lärd och läsvärd bok om Skånes historia som Wetterberg har skrivit.