Albert Bonniers förlag
”Ofissim, så väldigt enstaka du är!” Ett utrop av uppskattning eller ett konstaterande följt av en överseende suck?
Egalt, för någon Ofissim finns förstås inte, i varje fall inte i lika hög grad som Malte Persson som ägnar honom en liten bok på 160 sidor med texter som varierar i längd mellan en–fyra rader och en och en halv sida.
Där ges besked om vad Ofissim sagt och tyckt och gjort, eller aldrig försökt göra. Han bor i Paris på luftskeppens och seanssalongernas tid. Tack vare ett arv fri att odla diskutabla konstnärliga talanger eller ägna sig åt excentriska upptåg (odla bin i självspelande piano) och uppfinningar (förbättra hjulet).
Alla historier som berättas om Ofissim och hans egenheter är förstås osanna, så som historier plägar vara. Han säger sig vara ”proportionerligt mycket” intresserad av matematiken, och av hat till speglar drivs han att studera optiken – till den förtvivlans gräns att han börjar ”frukta att även själva kärleken i grunden är ett optiskt problem”.
Hur han skaldar (”O kvinnor! Vilka farkoster ni är!”) låter Malte Persson framgå av talrika citat, som det förstås berett honom själv nöje att tillverka. Detsamma gäller alla de aforismer och visdomsord Ofissim lyckliggör sin omgivning med (hans mest hängivna lärjungar kallas ofissimister):
”Varje egenskap är i grund och botten en brist.” ”Människan är ett ljus som tänds och bränns innan det är färdigstöpt.” ”Missförståndet är det enda sanna förståndet.”
Kul, kul! Eller: Vad är det här för dårskaper…? Tänker ni om ni läst min recension så här långt. Men Malte Persson är oberört absurd, med ett leklynne som ibland hoppar över skaklarna – varvid läsaren inte kan undertrycka fnisset utan hoppar med.
Med all rätt befarade en dystopisk Gun-Britt Sundström, författare och översättare, i en intervju i DN nyligen att ”den stilkänsla som jag och mina jämnåriga har kommer inte längre att vara aktuell”.
Både vad fantasi och elegant stil- och formsäkerhet beträffar är dock Malte Persson (född 1976) bättre utrustad än merparten av sina generationskamrater. Och naturligtvis har Ofissim kusiner och sysslingar i litteraturhistorien.
Alltsedan debuten 2002 med ”Livet på den här planeten” är Persson flitigt i farten och växlar djärvt och oförutsebart mellan genrer. Från det underfundigt fantasy-aktiga i debutromanen och diktsamlingen ”Apolloprojektet” till klassisk prosakonst i den historiska idéromanen ”Edelcrantz förbindelser” (utspelas i Stockholm på Kellgrens tid) och vidare till det strängt regelstyrda som tunnelbanesonetterna i ”Underjorden” (2011).
Vart ska en så kameleontiskt stilsäker författare härnäst ta vägen? Var finns Malte Perssons egen röst?
Å andra sidan: varför efterlysa en sådan när den litterära samtidssfären är snudd på förorenad av jagstinna autofiktioner. Då är det en lisa att hitta en bok som ”Om Ofissim” – så väldigt enstaka!