Natur & kultur
92-åriga Hédi Fried är en av undantagsmänniskorna, de som är självlysande utan att vara flashiga. Hon är psykolog och författare. Och hon överlevde Förintelsen. Hon är en av dem som gör en ovärderlig insats genom att orka resa runt i skolor och berätta. Hon har skrivit flera böcker och hon har sommarpratat. Hon tillhör de sista vittnena. Henne ska man lyssna på.
Hédi Fried föddes och levde ett normalt liv med skola och familj i Rumänien, att de var judar och gick i synagogan var inget som hon tänkte särskilt på. Tills de små stegens tyranni började komma, de som slutade med att hela familjen under ohyggliga förhållanden stuvades in i boskapsvagnar (100 personer i en vagn för åtta hästar) och skickades till Auschwitz 1944. Där dödades mamman och pappan omedelbart, medan Hédi och hennes lillasyste hade "tur" och valdes ut att arbeta.
Tillsammans och med hjälp av varandra och en väldig massa "slump" (som Fried kallar det) så överlevde de både Auschwitz och Bergen-Belsen. De räddades till Sverige med Vita bussarna och bor nu nära varandra i Stockholm.
Nu, lagom till Förintelsens minnesdag, kommer hennes nya bok "Frågor jag fått om Förintelsen". Titeln säger precis vad det är. Här har vi en högst tillgänglig bok på 140 sidor där hon svarar på rad av de frågor hon fått från skolelever. Hon svarar så lugnt och klokt, med eftertanke men ändå konkret och gripbart. Det här är en bok att älska, en sån som man läser nästan mot sin vilja, när man väl börjat.
Här är några frågor: Fanns det snälla SS-soldater? Drömde ni på nätterna? Blev ni sjuka? Hur var det att ha mens?
Hon ger så fina svar, ärliga och med lagom långa analyser. Men om jag sammanfattar just de här svaren så blir det: Nej, inte en enda snäll SS-soldat... Inga drömmar i Auschwitz. Sjuk gick inte att vara. Första menstruationen i lägret fick rinna rakt ut, under hån och slag från vakterna, men menscykeln upphörde snabbt, sannolikt genom manipulation av någon tillsats i brödet.
På frågan "Vad är det värsta du varit med om?" svarar hon utan att tveka "Ögonblicket när jag skildes från mina föräldrar".
Hédi Frieds bok är fantastisk i sin enkelhet. Läs den i skolorna, läs den hemma, låt hennes vittnesmål och kloka syn leva vidare. Hon säger att hon är hoppfull, trots allt, särskilt när hon ser på de unga hon träffar och hur de förändrats så att de nu är mer vetgiriga och intresserade, öppna i både hjärta och hjärna.
Hennes svar på frågan "Känner du igen dig i dagens flykingar?" får vi heller aldrig glömma: "När jag ser de skakande bilderna på rangliga, överfyllda båtar på Medelhavet ser jag mig själv sitta där."