Wahlström & Widstrand
Den 6 oktober 2011 försvinner regissören Daniel Lind Lagerlöf. Han är ute vid västkusten och rekar för att filma en Camilla Läckberg-bok. Kanske halkar han på klipporna, det är blåsigt och regnigt med stora vågor och troligtvis drunknar han. Kvar blir hustrun Malin Lagerlöf, med tre barn. Två flickor och en pojkbebis på tre månader. Det här är hennes berättelse.
Att recensera en annan människas sorg är både omöjligt och osmakligt, men det här är både en dagbok och ett litterärt verk. Det är brutalt hudlöst och direkt berättat i en stil som är både dokumentär och visuellt uppbyggd av ögonblicksbilder. Malin Lagerlöf är manusförfattare och dramatiker, och naturligtvis har hon ett språk att falla tillbaka på nu också. Dagboksanteckningarna känns autentiska. Kaoset i början, chocken och den bedövande sorgen. Alla människor som kommer hem till Malin och barnen, lagar mat, håller dem sällskap, styr upp tillvaron. Svärfadern som tar hand om allt det ekonomiska. Ständigt några som sover i flickornas sängar, medan flickorna sover hos mamma. Senare hittar hon schemat som familj och vänner gjort upp. De behöver aldrig vara ensamma och världen får vara ytterst liten en period, när Malins rädsla för att möta andra människor dessutom förstärks av att det plötsligt kan dyka upp en löpsedel med Daniels bild på.
Samtidigt formas boken till ett porträtt av en älskad människa, en andra hälft. En man med stora fötter och stor integritet, en man som älskade att bygga, mura, ta sig an projekt. Daniel och Malin har varit ett par sedan tonåren. De blev vuxna tillsammans. Köpte hus på Gotland, flyttade runt i Stockholm, fick barnen, reste på långresor och hade planer.
I det sedan 25 år ständigt pågående samtalet har det nu blivit tvärt tyst i den ena änden. ”Jag skulle vilja berätta om allt det här för dig. Analysera. Eftersnacka.” Malin har blivit berövad ett språk av associationer, smeknamn, syftningar som bara var deras. Ingen annan förstår det nu. Jag antar att det är därför som hon hela tiden skriver till ett du, Daniel, trots att hon inte alls tror att han eller hans själv lever kvar någonstans. Det är bara slut, han är borta. Deras ateism präglar också minnesstunden som hålls i den avkristnade Skeppsholmskyrkan, numera Eric Ericsonhallen. Sådana saker är viktiga och Malin tvingar sig att ta itu med dem. Allt en människa måste orka.
En sak att orka med är andra människors sorg. Och alla välmenande kommentarer, sådant som ska vara tröstande men kan träffa så fel. Hon får böcker om sorg, av Oates, Didion och Cullberg. I den senare läser hon att risken för att insjukna i psykisk sjukdom efter att en närstående avlidit på ett dramatiskt sätt och kroppen saknas är mellan 70–80 procent. Hon lägger den ifrån sig.
Dagarna går och blir till veckor som blir till månader. Det blir jul. Födelsedagar firas. Alla dessa ”första året utan” som människor som mist en nära anhörig vittnar om, ansträngningen att klara av dem. Så småningom övergår även dagboksanteckningarna till mer sammanhängande, reflekterande text. Malin Lagerlöf hittar en annan, annorlunda version av sig själv, som oftast mäktar med tillvaron. Hon tar ett nytt jobb, får kollegor. Besöker sin systers familj i Värmland, dit Daniel inte ville åka. När nära två år har gått anas en ny kärleksrelation. Och ungefär då är hon redo att anta polisinspektör Johan Hildings erbjudande om att besöka klipporna där Daniel Lind sist sågs. En fridfull plats, kanske den vackraste plats hon sett.