Atlantis
En småbarnspappa sitter hemma i lugn och ro en kväll och läser. Lillen sover. Mamma Hélène är på konsert med en vän på Bataclan. Så ringer telefonen: Är allt väl? Är ni i säkerhet?
Antoine Leiris och hans sjutton månader gamle son Melvil är bara två av alla som fick sina liv slagna i spillror i terrorattentaten i Paris för ett år sen. Att läsa hans korta, hemska men samtidigt vackra redogörelse är hjärtskärande.
Första delen är nästan lyrisk, med omkvädet "vi får inte väcka den lille". Sedan blir det mer prosaiskt. Människor kommer för att hjälpa. Mammorna på dagis skickar med matburkar med hemlagad soppa varenda dag. Pojken vill inte ha dem. Pappan häller ut dem, men vill inte säga något till givarna. Inne i sin egen sorg förstår han ändå andra människors behov av att få hjälpa. Samtidigt undviker han alla professionella tröstare, dem står han inte ut med.
Tre dagar efter dåden skriver Antoine Leiris på Facebook att hans son ska växa upp fri, och att han inte tänker ägna resten av sitt liv åt att hata. Den segern ska terroristerna inte få.
Samtidigt: "Jag förlåter ingenting. Jag glömmer ingenting."
Jag bildgooglar på Hélène. En mörk och chic fransyska med ceriseröda läppar, stora bruna ögon och sonen i en bärsele.
Antoine begraver henne i tyllkjolen hon bar första gången de kysstes.
Den 13 november har hon varit död i ett år.