North Chapter förlag
”Januari och iskall blåvinter” råder i Jakob Mjöbrings debutroman "Köld", en vildsint actionberättelse från Arjeplog med feministiska förtecken och kvinnlig hjälte. Katja Lyss heter hon, är polis och kommer att dyka upp i fler böcker.
Till dem inbjuder författaren sina läsare som medskapare via nätet. Herregud! Är det smart?
Förbluffande drivet skriver nykomlingen Mjöbring, ursprungligen hallänning men sedan femton år bosatt i Umeå, om mord och människor. Så är han också ordvan profilerad bloggare och dessutom kommunikationskonsulent. Den bitande kritik han riktar mot missbruket av sociala medier bygger alltså på kunskap.
Han angriper nedmonteringen av lokal och granskande journalistik och indikerar att polisen kanske, i likhet med kommunerna, borde använda sig av egna journalister istället för att vara i mediernas klor. En sak bankar han in: de som tiger blir informationssamhällets förlorare.
Men inbilla er inte att han håller föredrag i "Köld". Boken är en hisnande tripp tillsammans med våghalsen Katja, som lämnat livet som professionell friåkare över stup i Alperna för polisyrket. Hon är 34 år och dövar ensamheten och sorgen efter sin döde sambo med för mycket whisky. Erotiskt utsvulten tänder hon lite hur som helst men är som en iller i sin mördarjakt.
Befordrad till Nationella Operativa Avdelningen, NOA, skickas hon från Stockholm till Arjeplog långt i norr, där utländska bilfirmor testar nya modeller på djupfrusna sjöar.
Hon ska bistå polisen med att lösa mordet på en snokande fotograf. Han har lämnats att frysa ihjäl, fastbunden och nästan naken i en bil med öppna dörrar. Hans ögonlock har fästs med tandpetare så han tvingas se sin död i backspegeln. Varje spår av förövare är bortsopat.
Ytterligare två män avlivas på samma sätt.
Polischefen avskriver Katja från utredningen sedan hon luskat fram uppgifter som pekar på att en polis kan vara inblandad. Men i händelsernas centrum blir hon kvar.
Gång på gång fightas hon med döden men överlever, hårt trimmad till kropp och koncentrationsförmåga som hon är via skidåkningen. Det är som opera där primadonnan dör och dör och dör och dör, men likväl sjunger.
Omkring henne grupperas poliser, psykolog, psykopater, utnyttjade kvinnor och utstuderade. Och uppskrämda kommunpolitiker lägger näsan i blöt för att Arjeplogs guldko, bilfirmorna, inte ska irriteras.
Köld är bra. Dess författare har lyckats behålla vardagstonen mitt i våldskarusellen. Samtidigt sätter han fingret på hur demokratin hotas när vi låter de digitala medierna skena iväg.
Medborgargarden på nätet, kanaler där främlingshat och annat kan flöda ohämmat och möjlighet att snabbt samla in pengar till obskyra mål genom så kallad crowdfunding, där många betalar in lite var, hör till det han berör.
Men snälle Jakob Mjöbring, hur kan du förfalla till fånerierna med att peta in något så osvenskt i texten som ett ”vännen” eller ”hjärtat” enligt anglosaxiskt modell, i stil med ”Hoppas det inte är något allvarligt, hjärtat”. Det trodde jag bara förekom i usla översättningar.