Norstedts
Miira är tillbaka. Tjejen från Eija Hetekivi Olssons glödgade debutroman "Ingenbarnsland", boken som 2012 gav sin författare både Katapultpris och nomineringar till Augustpris och Sveriges Radios Romanpris.
"Miira" heter också boken. Hetsig, fräck och slagkraftig drabbar den råa jargongen läsaren. Språket fullkomligt kokar när 16-åriga Miira drar ut i självständigheten och in i förälskelse, kåthet och jakten på levebröd.
Det börjar i Gråsten, den invandrartäta förort till Göteborg, där Miira slutar nian 1989. Där kastar hon sig över Jan, 26-åringen och läraren hon är kåtkär i. Snart delar de lägenhet. Men när han börjar gosa henne och kallar sig själv Nasse lyfter hon ut honom.
Kasten är vilda mellan Mallorca, där Miira målar lokaler tuffa åt maffiakillar, och Göteborg, där hon sätter fart på matställen och piggar upp dagisungar, när hon inte städar trappor eller målar balkonger.
Miira är en utvecklingsroman. Den istadiga ungen Miira har blivit en mognande tonåring som medvetet sliter med språket och för att förmå sig säga tack och ta i hand.
När hon i ensamhet läser berömmet en restaurangägare skrivit om henne i sitt arbetsintyg säger hon ”Tack som fan”. ”Nu hade hon sagt det och hon hade inte skämts röven av sig. Den satt kvar.”
Bakom tuffheten syns en Miira som knappt skymtade i förra boken. Hon bryr sig ända in i själen om Vera, före detta klasskompisen i utförsbacke. Hon vill fråga sin pappa hur han mår, men hittar inte orden. Och mobbarna fortsätter hon tackla.
Mallorca-avsnittet är bokens svagaste. I övrigt sjuder det.
Man kastas in i Miiras lycka när hon antas till na-linjen på gymnasiet. Åhhh! Vägen till att bli hjärnkirurg öppen!
Man våndas uppropsdagen. Och man vill ruska den djäkla dumbommen, som sabbar alltihop för en fyrkantig lärares, en urtrist läroboks och några töntelevers skull, som inte kan hålla käft om sina sju hästar eller sin pappachef.
Men hav tröst! Miira störtar sig ur en bil på slutsidan efter att ha fått ögonen på sitt första vuxengymnasium. Med handen på skolbyggnaden känner hon sin framtid bulta.
Ingen har sjungit arbetets lov starkare än den ryske nobelpristagaren Alexandr Solzjenitsyn i "En dag i Ivan Denisovitjs liv". Men Eija Hetekivi Olsson ligger inte långt efter. När Miira är igång med skurmobb och kökskniv och får rent i hörn och ordning på sunkiga restauranger, pumpar hon arbetsglädje rakt in i läsaren.
Eija Hetekivi Olssons uppföljare till sin omskakande och berörande roman "Ingenbarnsland" om barnet Miira är alltså lika intensivt levande som debutboken. Vilken underbar gåva till oss läsare. Tack!