Helgjuten poesi under prövning

Ann Jäderlund: djupa kärlek ingen

Ann Jäderlund, född 1955, fortsätter sin poetiska undersökning, nu med dikter från 1992 och framåt i den just utkomna ”djupa kärlek ingen”.

Ann Jäderlund, född 1955, fortsätter sin poetiska undersökning, nu med dikter från 1992 och framåt i den just utkomna ”djupa kärlek ingen”.

Foto: Ulla Montan

Bokrecension2016-05-08 05:55
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Albert Bonniers förlag

Ann Jäderlunds nya diktsamling ”djupa kärlek ingen” betecknas av förlaget som ”en pågående poetisk undersökning”. Projektet har varat i drygt två decennier. Men redan debuten, ”Vimpelstaden” (1985), antydde med sina Wittgensteinrader som motto en språkligt prövande hållning.

De så kallade fragmentariker författaren tillhör har tidvis kritiserats, ansetts ”svåra”. Men vad som ifrågasatts kan strax hyllas, allt mänskligt går ofta i vågor. Någonstans läste jag ett intressant försvar av den uppbrutna syntaxen, den skulle kunna ses som protest mot språklig förflackning. Det låter paradoxalt tills man tänker på det slimmade (!) och mainstreamade (!) språk vi nu rör oss med. En fördjupning beträffande mänsklig kommunikation, ja, varför inte?

Nu till boken: Det vita omslagets textur känns som ett mellanting av en smekning och något bortstötande oljigt, dikterna från 1992 till 2015 ger utan innehållsförteckning ingen tydlig vink om kronologi, sidorna saknar paginering. Det hela är avidentifierat, anonymiserat. Detsamma gäller typografin: spärrad text och kursiveringar kan likaväl propsa på seriositet som betyda något i stil med ”vi kan säga att det förhåller sig så här”.

Men det universum dikterna utgör är storslaget allvarligt, även om (eller på grund av att) ingen samtid ljuder ur det.

Även formen har släktskap med det arkaiska och därmed välkända. I rytm, ordförråd och i viss mån ordföljd får man känslan av ett slags skruvade psalmer, bibeltexter, folkvisor etc.

Kuriosum: under uppslagsordet ”trokeisk” (vers) nämner SAOB Ann Jäderlunds poesi som exempel.

Enstaka ord eller sekvenser som bygger hennes diktvärld återkommer. Ofta lätt omstuvade som för att förändra en grundkänsla eller ett villkor. Man blir så att säga varse den poetiska undersökningen.

Till bildspråket läggs synestesier, sinnesöverskridningar. De gör poesin taktil och hörbar. En del partier tjänar på att läsas högt, den besvärjande rytmen blir då påfallande.

I Jäderlunds dikter finns ofta spår av ett faktum människan fruktar, den ensamhet som inte helt lindras av andras närvaro:

/…/måste det som/ fattas finnas/för att det/ fattas/…/

Å andra sidan kan en ansträngning löna sig:

Skillnader värderingar

och smak löper

samman

Spänning och ilska

blandas med tålamod

och glädje

Två djupa klot

slår om i ett

Som reaktion på hur den tidiga diktningen bemöttes har författaren sagt sig vara sparsam med det starkt erotiskt färgade.

Den frånvaron fördärvar inget, ”djupa kärlek ingen” känns helgjuten, för att använda en åsiktsklyscha.