Övers: Mats Gellerfelt
Norstedts
Det gick inte att vänta. Det fick bli den engelska utgåvan. Det var 2004 och på disken låg Bob Dylans egenhändigt skrivna memoarer. Nu skulle slöjan falla. Sanningen få fritt spelrum. Det är inte ofta vi recenserar böcker på engelska i den här tidningen men då gjorde vi ett undantag. Bob Dylan hade klivit ner från piedestalen och satt ord på sitt liv. Jag minns det som väldigt lustfylld läsning. Att gå bredvid en storögd Bob Dylan i New York i början på 60-talet. Att möta alla originalen på den gryende folkmusikscenen i Greenwich Village. Att sedan i nästa kapitel sitta på en veranda i Woodstock med en synnerligen irriterad Bob Dylan. Han tänkte minsann inte vara talesman för någon förbannad generation. Han var ju en seriös familjefar. Tankarna på en avslutad karriär växte sig starka där och då. Men han fortsatte som bekant. Och tur var väl det. Fler stordåd väntade nerför vägen. Ett var skivan ”Oh Mercy” vars New Orleanska tillkomstvärkar får ett eget kapitel i boken innan vi i avslutningen återigen förs tillbaka till 60-talets New York.
Okej ”Chronicles vol 1” var inga djuplodande kronologiska memoarer, inga slutgiltiga sanningar. Men det var några imponerande spänstigt formulerade nedslag i ett remarkabelt liv. Så minns jag den.
Nu läser jag om boken. Den ges ut på nytt. Tolv år har gått. Inte Dylans starkaste rent musikaliskt. Men han har hunnit hylla både Frank Sinatra och jultomten på skiva. Och hans turnerande snurrar vidare. Dessutom har han fått ett, enormt välförtjänt, Nobelpris i litteratur. Men den här boken har inget med det att göra. Den är fortfarande god läsning. Fortfarande smittande i sin vitala kärlek till musik och litteratur. Men knappast Nobelprismaterial.
Men – det som blir allra tydligast för mig i omläsning av boken är att varje läsupplevelsen har två beståndsdelar: text och mottagare. Och just nu är jag inte rätt mottagare. Mina tankar vill inte lämna samtiden. Jag brottas och bråkar med nuet. Jag läser och lyssnar maniskt på allt som handlar om Donald Trump och världsutvecklingen. Då är det så enormt svårt att gå in helt i Bob Dylans namndroppande minnen av klubbarna kring Washington Square. Jag förlorar intresset inför hans folkmusikhjältar och hans bokhylla. Jag tar mig inte dit den här gången. Inte som jag gjorde 2004, då hans universum öppnade sig och jag kunde göra nya musikaliska upptäckter. Sanningen är den att boken inte är problemet, den är fortfarande enormt läsvärd. Det är jag som är problemet, eller snarare världen 2016.