Övers: Urban Andersson
Weyler förlag
Ett tecken på att du antagligen stött på en stor konstnär är att hen kan ta ett urgammalt, känt tema och ge det nytt liv. Bortom klichéer och kända knep. Som här. Norrmannen Geir Gulliksen berättelse är inte unik, tvärt om, men han berättar den som om den vore helt ny. Han berättar den gamla historien om kärleken. Så som den uppstår, blommar och dör.
Det är Timmy och Jon. De som möttes av en slump på en läkarmottagning. Blev blixtkära och ville leva sina liv ihop. De som gifte sig och skaffade barn. De som hade något unikt. Ingen annan hade den kärleken. Ingen annan hade deras kemi.
Det är Jons berättelse. Så som han tror att Timmy såg det. Hur hon kanske upplevde deras förhållande. Berättargreppet är genialt. Det rymmer så mycket. Rolltagandet, tolkandet och känslorna – allt det där som är kärlek.
Och över hela boken vilar en stilla sorg. En sorg över att det stora som fanns ena sekunden är borta nästa. När ordet är sagt. När steget är taget. När kortet är spelat. När kärleken helt plötsligt inte ska finnas mer. Fast den fanns där precis nyss. Eller gjorde den det?
Geir Gulliksen borrar i tvåsamheten, i makt och beroende. I hängivenhet och svek. Han gör det med precisa rörelser. Blottlägger lager på lager. Han gör det stillsamt. Väldigt långt ifrån det Bergmanska raseriet i ”Scener ur ett äktenskap” men minst lika effektivt och gripande. Och som sagt. Temat är gammalt. Historien är ny.
Imponerande.