Albert Bonniers förlag
”Förut, under och efteråt.” Knappast en central rad i Eva Ströms nya diktsamling men giltig som flytande tidsangivelse och på något sätt, tänker jag, korresponderande med titeln: ” Och morgonen redan stark och vaken omkring dig”.
På väg till Montreal i Kanada gör poeten ett kortare uppehåll i New York där hennes iakttagelser ger upphov till en liten avdelning ”Lunchdikter”, till kollegan Frank O´Haras ära.
Ytterligare en lösryckt rad: ”Vem vill dikta med stort D?” I sin poesi vill Eva Ström ofta avsäga sig de stora pretentionerna till förmån för det lätta, det flyktiga.
Så inte i de båda diktsviter som jag uppfattar som de centrala den här gången, under samlingsrubrikerna ”Achill sound” respektive ”Quiet Rose”.
Irland: Hedar och får, stenmurar och övergivna byar, psalmsång och rökelse, en franciskanermunk ”viss om Guds liljeförsörjning” och tiggare uthärdande regnet. Hungermuseum och heroinister. Spår av landets blodiga historia.
Grått är färgen: kråkgråa dagar, torvgrått hav, grå husskelett.
Mitt i allt detta den suggestiva ”Dooaghdialog. The end of the affair”. En fantastisk dikt, med bultande puls och sugande rytm. Egentligen gör det inte så mycket att jag inte förstår den. Men ändå: vilka är de, diktens Catherine och Grace (O´Malley) som skar av sig håret för att segla mot Spanien?
Det är inte första gången under upprepade läsningar som jag får anledning att önska att Eva Ström försett sin diktsamling med en förklarande kommentar.
Och Quiet Rose, vem är hon? Dikterna svarar: en ”hopskrynklad dotter” som nyss lämnat modersskötet; en artonåring med svärtade ögonfransar och glänsande inälvor blottade av kirurgens kniv; ”ett åldrat, svartvitt barn”. Eller helt enkelt: Flickan till vilken man kan säga ”du är en av oss”.
Det är poesi jag begriper, ja införlivar, utan att bokstavligen förstå den. En skönhet som gör ont, ”ljus av skräck”, skrik som spräcker tystnad, gåtor som inte förlorar sin hemlighet. Jagets och vi-ets tillfällighet som ett genomgående tema.
Eva Ström samlar ”irreversibla bilder” från Paris, Rom, ett svenskt ”Europa livs” med rostade melonkärnor, kardemummate och fruset halalkött. I slutdikten kommer hon till Parigi med ett leende, för hon ”visste inte att grått kunde sjunga”:
jag steg ut och simmade i människooceanen
där jag ville höra hemma, inte instängd i något landskap
och morgonen redan stark och vaken omkring dig
jag var i silverstaden, platinastaden, gatornas stad